Det är kväll, jag sitter i soffan, det är tyst runtomkring. Stilla lägger jag märke till ljudet – om det nu är ett ljud det är, kanske är det snarare en rörelse. Det susar. Jag hör att det susar, jag hör hur det susar. Det är inte riktigt här, men det är inom hörhåll. Och det påminner om den djupt poetiska adventspsalmen.
Det susar genom livets strid (...) En aning fyller varje bröst (...) O, mänsklighet, ställ dörr’n på glänt (...).
Det står en dörr på glänt, i väntan. Öppen bara så pass att susningen kan passera igenom. En susning som blir en aning. Den aning som är upptäckten av susets viskande rörelse och närvaro.
En dörr på glänt, i väntan. En dörr på glänt, i väntan på en ankomst. En ankomst som mest är en formlös längtan och fjärran vag önskan. En väntan utan slut; en ankomst som kanske redan varit. Längtan tar slut, bara väntan finns kvar. Men susar, det gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar