Snart är det jul igen

Jag blir alltmer förvirrad för varje år som går: Varför firar vi egentligen jul på det sätt som vi gör?

Är man kristen kan man naturligtvis försvara sig med att det ju är en högtid till minne av att Jesus, Guds son, föddes till den här världen. Men, handen på hjärtat, är det verkligen det som är det stora i vårt julfirande? Långt ifrån alla bekännande kristna besöker någon kyrka under julhelgen. Och det är förresten inte så konstigt, för det är inte säkert det är möjligt. I den frikyrkliga traditionen är gudstjänster under juldagarna i det närmaste obefintliga, så även om man vill är det inte alla gånger så lätt att involvera ett kyrkobesök i sitt julfirande. Nu finns det ju andra kyrkor – tack och lov – som bjuder lite mer av kristna inslag under julen.

Nu invänder säkert någon att man visst kan fira jul till minne av Jesus, även om man inte går till kyrkan. Naturligtvis, men den kristna tron är en gemensam angelägenhet och där är gudstjänsten ett viktigt och riktande uttryck.

Skamligt att kyrkan inte tar sina egna helger på allvar. Att de årsrytmiska hållpunkter inte får vara de stöd för tron och dess uttryck som de med enkla medel skulle kunna vara. Jag önskar mig en kyrka som firar jul, som bjuder in till gudstjänst med Guds son i centrum.

Allt det här andra runt julen, vad är det egentligen bra för? Ja, inte vet jag. Visst, om det blir en (familje)högtid i fred och lugn är det väl ingen skada skedd att vi tar i lite med vårt upphöjande av firandet. Men så mycket stress, så mycket olust är också förknippad med julen och kanske framförallt med dess förväntningar. Varför, varför utsätter sig folk för detta varje år? Och varför firar inte den kristna kyrkan längre sina egna högtider?