Den oroande tystnaden

Denna illavarslande tystnad!

Så skriver jag i en kommentar till en annan blogg där ett av barnens upptåg just rapporterats. Och det är väl så vi brukar säga, att barn som blir tysta är ett tecken på att de sysslar med något ofog.

Det som slår mig är att det nog inte bara är små barn som gör så där. Som Guds barn är det lätt gjort att tystna, att låta det aktiva kristna liv som ”låter” (det vill säga märks i våra liv, även om det inte alltid är med ljud) tona bort.

Kanske sitter då Gud där och undrar vilka ofog Hans barn nu sysslar med, eftersom de blev så tysta.

Det blev tankeväckande det där och jag är inte färdig – det är jag aldrig. Pilgrimen bara går och går och blir aldrig färdig. Slår sig aldrig till ro, får aldrig ro, men blir lite visare av vandringen.