I rehabiliteringen efter mitt benbrott lär jag mig två saker samtidigt:
att framstegen sker snabbt, och
att den återstående vägen är lång.
Det är något med perspektivet, som får djup av kliven framåt. Så livslikt, på något sätt. Perspektivförskjutningen, nyansrikedomen, men bara i rörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar