Nåden kan inte förtjänas

Poeten och skribenten Marcus Birro talar gärna offentligt om sin kristna tro. Det är berömvärt i ett samhälle där religiös tro oftast betraktas som något ytterst privat, som inte under några omständigheter alls bör omtalas i något annat sammanhang än det strikt privata.

På sin blogg idag skriver Birro om nåden. Nåden är för en kristen ett mycket viktigt ämne, det är på nåden allt hänger. Om nåden behöver vi absolut tala, då den är människans enda räddning.

Men det sätt på vilket Birro i sin blogg talar om nåd ställer till problem. Så vitt jag kan förstå det han skriver är det inte en klassiskt kristen tolkning av nåden han redovisar.

Birro skriver ”Nåden som ges oss, ges oss mot att vi försöker uppträda som värdiga medmänniskor mot oss själva och andra.” och vidare ”Den är som allt annat i livet, något vi måste göra oss förtjänta av, dagligen.”

Romarbrevet är den bok i Bibeln som särskilt talar om nåden. Där kan vi bland annat läsa följande:

Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. (Rom 3:23-24)

Om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd. (Rom 11:6)

Det Birro ger uttryck för i sin blogg representerar en grav missuppfattning och en villolära. Nåden är inget vi kan förtjäna, hur snälla och goda vi än försöker vara. Nåden är inget vi dagligen får efter förtjänst, utan det vi dagligen får utan att ha förtjänat det. Och det är den helt avgörande skillnaden.