Det vördnadsvärda

Det finns något vördnadsfullt över ålderdomligt språk. Det märks till exempel vid våra ceremonier, då vi helt obekymrat utbrister: ”Han leve!”, trots att vi aldrig annars använder den konjunktivformen av leva. Även den religiösa liturgin omges av ett åldrigt språk: ”Herren välsigne er och bevare er”. Gamla böjningar, utan att vi reagerar. Det hör liksom till. Så vänjer vi oss inte bara vid att det högtidliga är klätt i gammeldags språk, utan även det religiösa.

Små barn får det inpräntat: ”Gud som haver barnen kär”. Vi tror lätt att det är lite finare med ålderdomligt språk än med modernt, att det till och med är mer korrekt om det låter åldrigt. Läs bara lagboken, så förstår du att det ligger något påtagligt i det där med att ålderdomligt signalerar vördnadsfullt.

Om detta skriver Lars Melin och Martin Melin i boken Fiint språk och får mina tankar att gå till det vördnadsvärda i den kristna tron. Det är ju inte språket som är värt någon vördnad. Nej, språket kan med fördel vara modernt, lätt och ledigt. Men vördnad visas budskapet. Och det är gammalt. Men på inget vis ålderdomligt.