Guds avbild

I min Bibel hittar jag ett A4-ark med utkastets anteckningar från en andakt jag ansvarade för en gång i tiden. Jag är något intressant på spåren i den där andakten. Här följer anteckningarna, något situationsanpassade men det är fortfarande höst i dem:

Utmed cykelvägen såg jag i morse frosten breda ut sig över gräsmattorna, jag såg på det sättet kylan. Jag kände lukt från en trädgård, som jag härledde till förmultnande äpplen, det luktade höst. På ett annat ställe nådde mig en lukt som jag förstod som lukten av sopor. Jag såg varken äpplena eller soporna, men lukten från dem hjälpte mig att se det jag inte såg. Jag har helt enkelt lärt mig att identifiera lukterna och föra samman dem med det jag inte ser, men som finns där. Vi lär oss att identifiera. På samma sätt är det med Gud. Gud kommer till synes på flera sätt och i flera sammanhang. I det som är skapelsen och det som det skapade renderar.

I Bibelns inledning talas om att Gud skapar människan till sin avbild. ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.’ [...] Gud skapade människan till sin avbild.” (1 Mos 1:26f). Ett par kapitel senare beskrivs det som vi brukar kalla för syndafallet. Då förstördes den ostörda relationen mellan Gud och människa. Men människan upphörde inte att vara skapad till Guds avbild. Upprepade gånger omtalas hon även efter syndafallet som Guds avbild. ”Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.” (1 Mos 5:1). ”Gud gjorde människan till sin avbild.” (1 Mos 9:6). Även Nya testamentet talar om människan som ”är en avbild och avglans av Gud.” (1 Kor 11:7). ”människorna som är skapade till Guds avbild.” (Jak 3:9b).

Det finns i människan något av Gud. Där finns ett spår, ett stråk av något större, av Någon större. I varje människa. Det har inte med att göra om vi kallar oss kristna eller inte, även gudsförnekaren är skapad till Guds avbild och bär spår av Gud i sig.

Att leva och att leva som kristen är att lära sig se de där spåren, de där mönstren som Gud väver i en människa, i våra egna liv, i våra medmänniskors liv, i allt det som sker. När vi lär oss att se spåren av Gud i människan, förändras vår människosyn. Inte så att människan blir Gud, utan så att hon blir människa. Vi ser människans litenhet, men storheten i att hon är skapad till Guds avbild. Vi ser i människan hennes skapare.

Det är det vi ser om vi ser människorna i ögonen, om vi möter blicken hos varandra, ser det goda, ser avbilden och ser Gud. En livslång träning är det att i en medmänniska kunna se avbilden. En livslång träning är det att i sig själv kunna se Guds avbild. Men den finns där, avbilden, spåret av Gud, evigheten i hjärtat. Att söka spåren av Gud i det som sker.

När vi blir sedda kan vi träna oss i att se att det är Gud som ser oss. När en medmänniskas blick möter vår, när vi möter den egna blicken i spegeln om morgonen, då kan vi träna oss i att se Gud. Gudsavbilden är av Gud nedlagd i det hjärta vars ögon speglas framför oss.

När vi som Guds avbilder ser varandra är det – om vi lär oss att se – Guds blick vi möter. När något sker som vi blir glada av, är det – om vi lär oss se – Gud som gläder oss. När vi gråter ser vi – om vi lär oss se – Guds omsorg och tröst.