En promenad på kyrkogården

För några dagar sedan promenerade jag på kyrkogården. Det var en del annat folk i rörelse där också. En del besökte olika gravar, men de flesta promenerade bara tvärsigenom. Men så fanns där också tre ungdomar som stod stilla mitt på en av gångarna mellan garvarna. De hade påsar med klirrande flaskor med sig. I händerna hade de glas, som de drack ur samtidigt som de tysta stod där tillsammans och ibland sneglade mot den närmaste graven.

Jag funderade på vad det var de höll på med. Länge stod de kvar, jag såg dem nu och då på min promenad bland gravarna. De tycktes inte säga mycket till varandra, men deras närvaro var ändå så tydligt gemensam. Och så tycktes det som att de inneslöt någon mer, någon som hade med den där graven att göra.

Plötsligt var deras tysta möte slut och de gick därifrån. Då drev min nyfikenhet mig att besöka platsen där de stått. Där fanns en ståtlig gravsten, med inskription som avslöjade att här vilar stoftet efter en ung människa vars liv tagit slut för en tid sedan.

Plötsligt förstår jag sambandet. De som stod där med sina glas och flaskor och i tystnad drack, är vänner till den döde. De ville inkludera honom en stund i sina liv och sitt firande.

Man kan tycka vad man vill om alkoholen på kyrkogården eller det möjligen makabra i att på detta sätt inkludera den döde i de levandes göromål. Men jag kan inte riktigt få blicken att fästa på just de sakerna. Det jag ser är istället de tysta människorna, i sin halvcirkel framför graven där deras allt för tidigt bortgångne vän vilar. Det finns något i sanning deltagande i deras handling. De tar del av dödens bittra verklighet mitt i sin festglädje och låter den vara gemenskap. Det känns så levande.

Jag tycker det är vackert.