Rotlöshet eller förvaltarskap

Vår tids generation är så rotlös. Man kapar banden bakåt och bygger en egen liten ö i tillvaron och bli oförstående inför sin egen historia och sammanhang.

I och med att banden till det historiska sammanhanget kapas finns inte längre det som förr kallades förvaltarskap. Det handlade om att föra arvet vidare från dem som levt före oss.

Nutidsmänniskan, som friskriver sig från alla sammanhang utom sitt eget i detta nu, kan inte ta vara på tidigare generationers erfarenheter – hon måste göra alla misstag själv. Hon har heller ingenting att bygga vidare på, utan måste börja från början på egen hand – trots att många redan gått vägen före henne.

I den kristna församlingen blir detta extra påtagligt. När föregångarna inte längre räknas blir tron och det kristna livet utan historia och förankring. Helt plötsligt beror allt bara på mig.

Klart tron blir osäker då. Om allt jag kan tro på är det jag själv upplevt är ju begränsningen minst sagt stor.

Om min tro, däremot, hakar i där andra människors tro funnits före min, kan jag åberopa deras erfarenheter och göra dem till mina.

Det är vad som borde hända då vi läser Bibeln. Det är inte berättelser om andra, det handlar om mig. Deras tro och erfarenhet är min tro och erfarenhet.

Nutidens hyllning till människan som en solitär, där allt kretsar kring henne som enskild varelse är problematisk. Den gör oss rotlösa, otrygga och stressade. Hur ska vi hinna med att lära oss tillräckligt i livet?

Ja, enda sättet är att ta vara på erfarenheten från dem som gått före, att förvalta detta och bygga vidare.

Därför kanske inte nystartade – historielösa – församlingar alltid är det bästa. Lika lite som att tro på egen hand, utan relation till andra kristna, egentligen är möjligt.

Kanske är det förvaltarskapet som verkligen är trons gemenskap.