Museum över förändringar

Många människor verkar tycka det är tråkigt med museer. Och sanningen att säga är väl den bild jag som barn fick av museer också rätt tråkig. De verkade bara handla om något fjärran förflutet, som svårligen kunde väcka intresse och sammanhang med det som var min tid och mitt liv. Det var rätt mossigt, helt enkelt.

Problemet, tror jag, var att museets utställningar och material besöktes för att få en uppfattning om hur det varit ”förr i tiden”. Och så blev det isolerade företeelser och museerna uppfattades som tråkiga och irrelevanta.

Det händer ju att man ändrar uppfattning om ett och annat då man blir vuxen och får lite andra perspektiv. Museer tänker jag numera inte som ett monument över något förflutet, utan som ett dokument om en process av förändring. Det som kan ses på museet kan sättas i förbindelse med det som är nu och vips kan man se att en förändring ägt rum. Då blir det faktiskt intressant på ett helt annat sätt, än vad som var fallet vid skoltidens museibesök.

Det förflutna är inget museum att beskåda, utan hjälper oss att orientera i det som är nuet. Vi kan se hur saker och ting påverkat varandra, vad som förändrats, hur och varför. På så sätt kan vi förstå att vi är involverade i en process.

I församlingen finns det ibland en tendens att hemfalla åt att somligt var bättre förr. Det kan tyckas så idylliskt där bland museets olika montrar. Men församlingen är inget museum, som konserverat en viss tid och dess uppfattningar och beteenden. Nej, församlingen är platsen där vi kan se processen. Saker förändras, uttryckssätt moderniseras, språkbruk förändras, tonarter byts. Men det som allt detta handlar om – evangeliet – det förändras inte.