Visst hör man ofta någon säga, när det värsta hänt, att ”det trodde jag aldrig skulle hända mig/oss”. Eller så formuleras frågan på samma tema: ”Varför händer detta mig/oss?”
Jag kan inte låta blir att tycka det där är lite märkligt. Eller på ett sätt är det väl inte märkligt, att vi överraskas och tycker illa om livets katastrofer. Ur det perspektivet är yttrandena naturligtvis helt rimliga och begripliga. Men sett ur ett annat perspektiv är de märkliga.
Alla med en gnutta erfarenhet av livet vet att livet inte bara är sol och glädje. Där finns en skuggsida också där det kan göra obegripligt ont. Att tro att denna skuggsida bara skulle drabba andra, men aldrig mig själv eller dem som står mig nära är faktiskt att sätta sig själv i ett speciellt fack. För det man gör är att man tror sig vara så speciell att det som drabbar människor, vanliga människor, inte ska drabba mig. Varför skulle jag vara så annorlunda, så speciell, att livets villkor går mig förbi?
Nej, ”det händer inte mig” är rent av ett uttryck för högmod, fjärran från en realistisk syn på sig själv och livet. Allt kan hända alla, inte bara andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar