Inte så hemskt rädda för döden, men desto mer för döendet. Det är en sammanfattning av intrycket jag får av den enkät om döden som idag redovisas i Dagen. Visst svaras det både ”ja”, ”nej” och ”vet inte” på frågan ”Är du rädd för döden?” Men påfallande många, tycker jag, svarar nej. Däremot uttrycker väldigt många av de tillfrågade rädsla eller tydliga önskningar inför livets slutskede. En del vill dö snabbt hemma, andra vill absolut inte dö hemma. Ensamheten verkar skrämma och att blir sjuk och vårdberoende.
Detta är inga märkligheter, svaren är nog ganska förväntade. Vi kan acceptera att döden är slutet på livet – det behöver inte nödvändigtvis vara så skrämmande – men att vägen dit skulle kunna innehålla döendet är mer obehagligt.
På detta sätt synliggörs en märklig uppdelning. En uppdelning som bygger på föreställningen att liv och död är varandras helt åtskilda motsatser. Och så är det på ett sätt, man kan inte vara både död och levande samtidigt utan det är två uteslutande tillstånd. Men att dö är en process som inleds parallellt med att levandet tar form. Dödliga är vi ständigt och i livets slutskede är vi också ständigt. Även om det finns perioder för en del människor då dödens närhet är mer mätbar än för andra, är vi alla endast ett avsaknat andetag från döden.
Detta döende är en del av att leva. Att vara rädd för det blir att vara rädd för livet.
Anders Piltz skriver i samma tidning om dödsannonsernas förändrade utseende. De blir alltmer personliga och individualiserade. Korset förkommer som symbol, men har fått konkurrens av mängder av andra personligt relaterade symboler i dödsannonserna. Korset tycks många gånger inte längre ha en personlig anknytning (kristen tro med dess hopp) utan mest vara en symbol för död.
Såväl livet som döden har individualiserats, blivit den enskildes domän att styra och ställa med. Kanske är detta en förklaring till rädslan inför döendet. Döden blir hotet jag inte kan regissera. Med den individualiserade inställningen till liv och död luras vi tro att vi kan ställa oss utanför livets – och dödens – villkor. Klart det blir hotfullt då.
Mycket kan människan styra över i sitt liv. Sin död kan hon också kontrollera i stor utsträckning. Och till och med tiden efter döden kan hon ha önskemål om och synpunkter på.
Att släppa taget, som både döden och döendet handlar om, tycks fjärran. Livet är faktiskt inte i första hand ett fasthållande, utan ett överlämnande. Att leva är en övning i att överlämna sig själv, sitt liv, sin död till det som finns kvar mig förutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar