Nyfödda barn ger en längtan att inviga dem i livet på något sätt. Länge var dopet det enda alternativet till detta i Sverige. Jämsides med detta har andra kristna kyrkor tillämpat barnvälsignelse. Även om dop och barnvälsignelse inte är samma sak är numera ingen av dessa handlingar självklara alternativ för nyblivna föräldrar. Namngivningsceremonier blir allt vanligare.
Egentligen handlar ju namngivningsceremonierna om något helt annat än vad både dop och barnvälsignelse gör. Att få sitt namn är något helt annat än att överlämnas till Guds omsorg och beskydd. Trots detta tycks ceremonierna ofta utgöra jämbördiga alternativ i floran av val för nyblivna föräldrar.
Jag läser i ett sammanhang att namngivningsceremonin beskrivs som ett alternativ eller ett komplement till dopet. Jämbördigt alternativ har vi redan konstaterat att det inte är. Men komplement? Ett dop som sker i Faderns, Sonens och den helige Andes namn behöver inget komplement. Det kan helt enkelt inte kompletteras. Det är redan komplett på det sätt som Gud är komplett.
Naturligtvis måste ingen förälder bära fram sitt barn att döpas eller välsignas i en kyrkas gudstjänst, men att tro att vilken ceremoni som helst har samma värde är okunnigt. Dopet är speciellt, inget kan ersätta det. Namngivningen är bara en ceremoni, dopet – eller barnvälsignelsen – är en handling i tro som involverar inte bara barn och föräldrar utan också Gud och hela den himmelska staben.
Om sekulära människor inte förstår denna skillnad är inte så konstigt. Konstigt är däremot att kyrkan inte är mer mån om att upprätthålla dopets exklusivitet. Dop är inte en ceremoniell akt utan en handling inför Gud den evige. Allt annat är villolära, även om det kommer från kyrkan själv. Måtte kyrkan inte tappa bort det ansvar som vilar i utförandet av en handling såsom dopet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar