Självaktning är ett ord som Peter Örn får anledning att fundera över och bära med sig i sina uppgifter som ledare. Om detta berättar han i boken Ledare:
Självaktning betyder naturligtvis att man respekterar sig själv, att man gillar den man är, att man kan umgås med sig själv genom hela livet. Självaktning kan också innebära att man söker bekräftelse inåt, att man inte är beroende av andras beröm och av den yttre bekräftelsen.
[…]
Det finns en viktig distinktion mellan ordet beröm och ordet bekräftelse. Beröm kan man bara söka hos andra. Bekräftelse kan man söka inåt, i djupet av sig själv. Det kräver självaktning, och en förmåga att vara nöjd med sitt eget dagsverke. Den sortens inre bekräftelse räcker längre än det flyktiga berömmet och applåderna som snart ska tystna.
Ordet självaktning har också dimensionen att man visar sig själv den respekt som man visar andra. Ofta genom åren har jag drabbats av ett destruktivt självförakt och en oförsonlig självkritik, ett ifrågasättande som jag aldrig skulle drömma om att utsätta andra människor för. Men svordomarna som riktas inåt dränerar en på självaktning och därmed också på integritet och oberoende. Varför? Därför att andras bekräftelse blir förutsättningen för att man ska kunna gå vidare.
Detta dröjer sig kvar. Kanske inte de exakta orden, men vidderna de öppnar mot. Det är viktiga saker. Kanske livsuppehållande i de stunder då det yttre lockar för mycket.
1 kommentar:
Välidig intressant läsning... Tack.
Skicka en kommentar