Guds riktning

I 4 Mosebok (6:24-26) finns den så kallade aronitiska välsignelsen:

Herren välsignar dig och beskyddar dig.

Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.

Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Den sista raden i välsignelsen får mig att fundera: ”Herren vänder sitt ansikte till dig”.

När vi säger att Gud vänder sig till oss, betyder det då också att Gud kan vända sitt ansikte ifrån oss? När sker i så fall detta?

Möjligheten för tillvändhet kräver på något sätt en motsats för att bli begripligt. Jag sträcker ut en hand – eller låter bli. Jag kastar mig utför skidbacken – eller låter bli. Jag äter lunch nu – eller låter bli.

Det finns alltid ett alternativ. I vår värld, och i synnerhet i vår förståelse av världen, tycks det krävas dessa alternativ för att göra saker och ting begripliga. Saker och ting är något för att de inte är något annat (jag äter lunch nu, för att jag inte gör det vid en annan tidpunkt).

I den citerade bibeltexten är det förstås bildspråk, men i alla fall: Vad är det vi säger om Gud när vi uttalar dessa ord? Ord givna av Gud.

Lösningen kanske är enklare än vad vi gör den. Kan det vara så att det hos Gud bara finns en riktning, det finns inga alternativ; Gud är inte av denna världen där alternativen krävs för begripligheten.

Är det så att hos Gud finns bara en riktning: kontaktsökandet, tillvändheten? Ja, jag tror att det är så det är. Varför blev Gud annars människa?

När vi uttalar orden om att Gud vänder sitt ansikte till oss, avslöjar vi hela Guds karaktär. Gud kan inget annat än detta: vända sig till oss. Vi som lever i denna värld kan välja mellan tillvändhet och bortvändhet. Men Gud är bara tillvändhet, ett ansikte vänt till oss.