Påskens budskap handlar väldigt mycket om att kunna tänka utanför boxen, som man brukar säga. Söndagen före påsk, palmsöndagen kallad, påminner oss om hur Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som en kung. Veckan som följer direkt på denna söndag är stilla veckan då dagarna i hast för oss mot korset, lidandet, döden. Det är så fjärran hyllningarna vid inridningen till Jerusalem. Ändå är det samma kung och samma av Gud utstakade väg.
Nederlaget i påskveckan, eller rättare sagt det som verkar vara ett nederlag, är en så oändligt mycket större seger än den som triumfatoriskt kunde tolkas fram ur palmsöndagens händelser.
Vi gillar hjältar, vi gillar framgång, men vägen till försoning mellan Gud och människa handlar så lite om detta i mänsklig mening. Påsken visar oss att seger och framgång är något helt annat än ära och upphöjelse.
På påskdagen får vi facit. Det är då vi får veta att mardrömsveckan inte var slutet utan vägen till uppståndelse och liv.
Kontrasten mot glädjen på palmsöndagen – bara en vecka bort – är mycket stor. Påskdagens glädje, mot bakgrund av påskveckans lidande, bär ett djup, som bara kan födas hos den som förmår tänka utanför boxen. Endast den kan i någon mån se Gud i det som händer. Det är oväntat; det är av Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar