Detta läser jag i Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna:
Dumt nog berättade jag för en gammal och kär vän att jag höll på och skrev om min förestående död.
Det blev tyst.
Va fan då, sa hon. Alla ska ju dö.
Det är inte så lätt att skriva i utkanten av sin död, sa jag efter en stund.
Skriv inte då, sa hon. Sorg är inget man behöver visa upp.
Kanske. Men jag kan väl få försöka. Ändå.
En axelryckning.
Sedan talade vi om betydligt enklare saker; om utfiskningen av Östersjön, om globalisering, läget i Darfur –
Två saker får detta mig att tänka på. För det första att döden berör oss illa, framförallt talet om döden är det som berör oss illa. Vi vill fly, undvika, komma undan. För det andra att så oändligt många hemskheter är lättare för oss att hantera än det faktum (det enda säkra för övrigt) att vi alla ska dö. Detta trots att dö är också en av få saker vi har gemensamt med alla människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar