Eftersom jag åker mycket tåg fastnar jag för Håkan Nessers beskrivning (i Skuggorna och regnet) av att sitta baklänges på tåget. Han får det till att handla om perspektiv på tiden och dess gång:
Det var någonting med att se det som redan hänt, istället för att behöva titta på det som ännu låg i framtiden.
Kan det faktum att man lättare blir åksjuk om man åker framlänges och tittar ut ha med detta att göra? Klarar vi inte av att möta framtiden i 200 kilometer i timmen? Borde man färdas baklänges genom livet istället? Framtiden kommer ju i alla fall, men, så att säga, från andra hållet. Den där tanken är inte helt glasklar, den gäckar mig. Men den är spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar