Böcker att äga

I en bok läser jag ett citat från en tidningsartikel. Artikeln var publicerad i VLT 1918. Citatet ger mig mod i barm. Detta är min syn på böcker!

Man känner aldrig för en lånad bok detsamma som för de böcker man äger.

Paradis och parkering

En av de gånger jag åkte pendeltåg förbi Huddinge noterade jag att en byggnad intill spåret bar en skylt med texten ”paradisgaraget”. I huset inrymdes ett garage, som tydligen hade detta idylliska namn.

Själv tänkte jag inte särskilt mycket på bilar när jag såg den där skylten utan mest på livet och våra drömmar. Visst önskar vi allt som oftast att vi vore parkerade i paradiset, att våra liv vore lyckliga och enkla. Samtidigt är vår erfarenhet att livet endast glimtvis – om ens så mycket – bjuder oss på paradisiska omständigheter. Nej, det där med ett paradisgarage för livet är bara en illusion, så bra blir det aldrig. Dessutom står ju inte livet still, det är ständigt i rörelse. Någon parkering är det aldrig frågan om.

Så, varken parkering eller paradis, men liv, liv, liv.

Skriva och läsa

Före midsommar ägnade jag nästan två veckor här på bloggen åt Imre Kertész. På den här sidan midsommar inleder jag med en annan nobelpristagare i litteratur: Mario Vargas Llosa. Det här vackra har han sagt, och det gläder en skrivande och läsande människa:

Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet.

Gud, diktaturen och demokratin

Det har varit många tankar här på bloggen utifrån Imre Kertész formuleringar. Idag kommer den sista för den här gången. Och nu är temat kanske lite annorlunda. Inte fullt så livsfilosofiskt som tidigare. Eftersom jag själv inte tänkt färdigt kring dessa ord, så färdigt att jag vill skriva något, låter jag dem stå som de står i Dossier K och inbjuder både mig själv och andra till fortsatt funderande.

Vi har redan talat om paradoxen att det i en diktatur är lätt att hitta Gud; i demokratin däremot ges det inte längre någon metafysisk undanflykt, där är människan ensam i sin kamp för friheten. […] Frågan är inte politisk, men i två olika politiska system ställer du dig den på två olika sätt. I det ena som enda möjlighet, i det andra som en av möjligheterna.

Livets under

Flera dagar nu har Imre Kertész och hans bok Dossier K varit min blogginspiration och än är det inte slut. Ytterligare två dagar slår vi följe. Idag med ett enkelt men viktigt och talande citat:

Man måste inte vara troende för att vara mottaglig för livets under.

Livets ögonblick

Livet levs ett ögonblick i taget. Faktiskt inte mer än så. I alla fall är det så jag tänker. Uppenbarligen tänker Imre Kertész på ett liknande sätt. Så här skriver han i Dossier K:

Men det är livets lag: människan lever med ansiktet vänt mot framtiden, men det betyder ännu inte att hon går framåt. Jag går med på att man kan låta sig vägledas av föreställningar om mål, men det är inget annat än illusion: det som vi ser som framtid är inte samma sak som verkligheten. Det är inte framtiden som väntar oss, bara nästa ögonblick, och den som skådar bortom detta ögonblick bedrar sig själv.

Tänk vad många planer, drömmar och mål vi formulerar och så är det bara illusioner! Livet är ögonblicken: ögonblick fogat till ögonblick.

Svarslösa frågor

Sviten med blogginlägg utifrån Imre Kertész självbiografiska Dossier K går vidare. Nu dags för lite filosoferande kring alla varför. Jag gillar frågor, mer än svar. Svar är så begränsande på något vis medan frågor ännu har alla möjligheter öppna. Klart då att jag blir lycklig av Kertész ord då han säger så här:

Jag hoppas att jag inte kan besvara dina frågor. För om jag kunde det skulle det betyda att jag har förstått någonting som överskrider förståndets gränser.

Se döden i vitögat

För sig själva kan dessa rader av Imre Kertész tala:

Att undvika de yttersta frågorna är inte optimism utan feghet. Jag förstår visserligen ett sådant beteende, men optimisten måste dö likaväl som pessimisten. Vare sig vi tar emot döden blint eller ser den i vitögat – går det på ett ut i praktiken. Jag ser den hellre i vitögat därför att det betyder ett fullödigare liv och när allt kommer omkring större glädje.

Djärvt och helhjärtat

Följande modiga ord uttalar Imre Kertész i Dossier K:

Eftersom vi måste dö, är det vår rätt, ja vår plikt att tänka djärvt.

Det är en intressant tanke det där, och en spännande praktik. Kanske rentav vågad. Men klok! För om vi ändå ska dö (vilket vi ju ska), finns det ju ingen anledning att hålla tillbaka, vara feg och återhållsam. Så: Var helhjärtad i allt!

Detta påminner mig om en sång av Ingemar Olsson. Den talar om att leva helhjärtat, ända tills döden tar vid. Så här lyder texten i sin helhet:

Helhjärtat vill jag göra

allt som jag nånsin gör

Helhjärtat vill jag leva

Helhjärtat tills jag dör

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag äga

allt som jag nånsin får

Helhjärtat vill jag mista

Sånt som inte består

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Heljärtat vill jag jobba

Helhjärtat vara lat

Helhjärtat varta hungrig

Helhjärtat äta mat

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag glömma

Helhjärtat komma ’håg

Helhjärtat vill jag drömma

Helhjärtat åka tåg

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag sjunga

Helhjärtat hålla tyst

Skriva för att slippa tala

Imre Kertész börjar sin själbiografiska Dossier K med att slå fast att han skrivit om sådant han inte velat tala om och att det är just därför han skrivit: ”för att slippa tala om det”.

Jag tycker om den där åtskillnaden han gör mellan att tala och att skriva om något. Och jag håller med honom. Skriva kan man även – och i synnerhet – göra om sådant som man inte kan tala om. Synd bara att människor (jag också) ofta talar så mycket och skriver så lite. Tänk vad mycket som på så sätt går miste om att bli sagt.

Inte undra utan vara

En författare i särklass är Imre Kertész. 2002 fick nobelpriset i litteratur. Jag tänker ägna några dagar och blogginlägg åt citat från och kommentarer till en av hans böcker: Dossier K, som är ett slags självbiografisk skildring i intervjuform. Jag börjar med några ord om boken, som finns skrivna på ena omslagsfliken. Texten är skriven av Aris Fioretos och är ett citat från Dagens nyheter.

Kertész ställer inte frågan ”Hur blev jag den jag är?” utan ”Hur kan jag vara den jag gjordes till?” En bok som springer ur en sådan undran kan förstås bara utgöra en lyckokatastrof. Det vill säga: en elegi över ödeslösheten.

Klokt det där, att undra mindre över vem jag är och hur jag blev den jag är och ägna mer uppmärksamhet åt att vara den jag är. Kertész tycks vara ovanligt bra på just det. Det syns allra mest i hans mästerverk Mannen utan öde. Men alla kan vi öva oss, öva oss i att se vilka vi är och öva oss i att vara dem vi är.

Tålamod

För en tid sedan uppsnappade jag följande klokhet:

Att ha tålamod är det största modet.

Katolsk statistik

För en tid sedan länkade jag till Signumbloggen, som kommenterade den senaste statistiken för Svenska kyrkan. Idag skriver bloggen om Katolska kyrkans statistik för förra året. Intressant läsning det också. Noteras bör att Katolska kyrkan, med sina nästan 97 000 medlemmar, efter Svenska kyrkan, är Sveriges största kristna samfund. På tredje plats kommer Pingströrelsen med drygt 83 000 medlemmar.

Steg för steg visar vägen

I Bibelns sångbok, Psaltaren, finns Bibelns längsta kapitel. Det har nummer 119. I det kapitlet finns en av Bibelns mer kända verser. Så här lyder den:

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. (Ps 119:105)

I de där orden kan vi ana att vägen vi har att gå i livet lyses upp ett steg i taget. Mycket mer än så klarar väl inte en lykta av. Och mer behövs inte heller då det är Guds väg vi går på.

Något liknande finns i följande citat, som tillskrivs John Wooden:

Om du går så långt som du kan se, så kommer du därifrån se tillräckligt för att gå ännu längre.

John Wooden var, enligt Wikipedia, amerikansk basketcoach, som avled för något år sedan nära 100 år gammal. Han var något klokt på spåren, något bibelförankrat.

Tro åt varandra

Får någon av er lida skall han be; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. (Jak 5:13-15)

Det enda vi behöver göra när det är svårt är att be andra be. Andra får tro. Det är inte den svages tro som ska göra något. Orkar vi inte behöver vi inte intala oss att det är möjligt utan överlåtelsen räcker. Överlåtelsen till Gud och överlåtelsen till dem som just nu kan tro.

En och annan sak

Vad Gud kan är en sak, alltså vad Gud, den allsmäktige, förmår.

Vad Gud gör är en sak, alltså hur Gud använder sin allmakt.

Hur vägen för den enskilda människan ser ut, är en annan sak.

Livets heltid

Vi kommer från ett stort Ingenting in i världen. Vi ser oss omkring, upptäcker olika rum, sträcker oss i skilda riktningar, luktar, smakar, berör. Gör allt det kropp och medvetande är förmögna. Det är en heltidssysselsättning, ty världen är större än kroppen. ”Och plötsligt är det afton”. (Göran Tunström)

Perspektiv på livet

Det finns något som heter perspektivteckning. Det handlar om att avbilda verkligheten på ett proportionerligt sätt utifrån en viss synvinkel. Så här kan det se ut:

Jag kan inte teckna, allra minst perspektivteckna. Men perspektivteckning är också att teckna ett perspektiv på världen och tillvaron. Vare sig världen eller tillvaron är platt. Inte livet heller. Det går inte att fästa världens, tillvarons, livets perspektiv på papper eller duk. Det är så mycket större. Inte lärde jag mig teckna men jag har lärt mig detta.

(Bild härifrån.)