"Gråt med dem som gråter"

I Romarbrevet (12:15) står det så här:

Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

I dagar som de senaste, då sorgen och förtvivlan präglat varje nyhetsrapportering och varje inkännande medmänniska, blir denna vers från Bibeln extra påtaglig.

Att gråta med dem som gråter, det är kristen omsorg det. Omsorg på inget vis präglad av missunnsamhet utan bara fylld av kärlek och medkännande.

Ibland är det lätt att vara glad med den glada, men det är också lätt hänt att avundsjukan knackar på och vill in. Att gråta med den sörjande får aldrig bli enkelt, får aldrig präglas av lättnaden över att det inte var jag som drabbades utan någon annan. Sådan omsorg är bara en chimär.

Att gråta med dem som gråter tycker jag är trösterikt. När jag gråter av sorg över något som händer, eller av beröring av något fint eller vackert, tänker jag att mina tårar är böner till Gud för sådant jag inte kan omfatta och förstå. Det är uttryck för min egen otillräcklighet, men också uttryck för delaktighet i något som berör andra än mig själv. Men eftersom det berör dem och vi alla är människor berör det också mig. Alltså är tårarna både mina och andras genom mig.

Mitt leende och mitt skratt är, precis som mina tårar och min sorg, uttryck för gemenskap bygd på kärlek till medmänniskan. Något som bara är möjligt genom Jesus Kristus, han som burit både skratt och gråt, allt som finns att sörja och allt som finns att vara glad över.