Den djupa sorgen

Jag förstår inte riktigt vad jag sörjer och varför. Men sorgen berör mig på djupet.

Kanske det handlar om själva existensen. Att själva livet andas sorg. Att Varat känns tungt och är målat i mörka färgnyanser. Att själva tillvaron gråter. Och jag med. En sorg över att livet inte är bättre, större, mer fullkomligt än jag en gång hoppades. Eller att det ofrånkomligt ändar med döden. Att allt liv slutar i dödsskuggans land. Inte en enda undkommer.

Kanske sorgen och min inre gråt är framsprungen ur världens eviga, ofta outhärdliga smärta från allt levande. Ett ordlöst skri, från de djupast mest oåtkomliga skikten ur det jordiska Varats inre gömmor. Som en evig jordbävning, med skälvande rörelser i jordskorpan av oro, ångest, vemod och sorg. Kanske också vanmakt av att så lite kunna förändra och påverka.

Som om inte ens Gud kunde förändra. Som om även Han, denne gåtfulle, undanglidande gudom själv var fylld av Varats oändliga lätthet.

Men också sorg över mig själv. Min egen oändliga lätthet.

Ur Pilgrim och fältarbetare. Berättelser från gator och stigar – en vandringsantologi av Hans-Erik Lindström.