Fundamentalism och människosyn

Jag läste den här intressanta artikeln om fundamentalismens väsen av Qaisar Mahmood. Han drar slutsatsen att den globaliserade världens stora utbud ökar viljan att höra till och kunna identifiera sig. För att skapa denna tillhörighet görs en uppdelning i vi och de. Vi ser olikheter mellan oss själva och andra för att kunna gruppera. Detta är, enligt Mahmood, en starkt bidragande orsak till uppkomsten av fundamentalism (oavsett inom vilket område). Hans uppmaning är att vi mera ska se till det allmänmänskliga i oss själva, det som förenar oss med andra människor, än det unika, det som skiljer oss åt. Det är en synpunkt lätt att hålla med om. Artikeln slutar med något som jag känner igen som ett citat och jag rådfrågar genast mitt bibliotek för att hitta sammanhanget. Det är Gunnar Ekelöf som talar om att botten i oss människor är densamma. Dikten är läsvärd gång på gång, så här kommer den:

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan

på henne som vandrar ensam

som inte hundlikt löper till sin vittring,

som inte varglikt flyr för människovittring:

På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:

Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Gå den undre och inre vägen:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.

Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Det opraktiska är det enda praktiska

i längden.

Härifrån letar sig mitt minne till en sång som en ung Charlotte Höglund sjöng på 1970-talet. I all sin enkelhet har den samma budskap:

Någon är svart och någon är vit.

Någon är gul och någon är röd.

Men inuti är vi alla lika.

Någon är kort och någon är lång.

Någon är smal och någon är rund.

Men inuti är vi alla lika.

Någon är fattig och någon är rik.

Någon är gammal och någon är ung.
Men inuti är vi alla lika.

Det för detsamma hur vi än ser ut.
Gud tycker om oss lika ändå.

För inuti är vi alla lika.

Som skapade av Gud är alla människor lika. Vi är, enligt Bibeln, skapade till Guds avbild. Klart att det då är mer lika än olika oss emellan. Att se på människorna med Guds ögon är en kristen människosyn. En sådan människosyn ser likheter, förenar sig med alla, inte för att vi är överens om allt, utan för att vi är människor. Det är att vi är människor vi ytterst har gemensamt. Det förenar oss och ska inte vara något som används för att skilja oss åt.