Allt som ryms i ett &

I varje nummer av tidningen Vi läser får en person välja ett favoritord och berätta varför man tycker så mycket om ordet. Även om jag själv nog inte hade tänkt på att välja ordet ”och” blir jag hänförd av författaren Aris Fioretos beskrivning av ordet:

Det är bara en stavelse långt – men vilka förbindelser det skapar. Ja och Nej. Himmel och Helvete. Du och Jag… ”Och” har varken början eller slut. Likt ett korallrev lägger det bara till, gör tillvaron rikare och mera komplex. ”Och” är det kortaste svaret på världens överflöd.

Tänk på den där kringlan som romarna använde: &. Ser den inte ut som ett oändlighetstecken i profil? En liten evighetsbuddha. Men två spetsar sticker ut. Som om inte ens evigheten vore nog, utan ordet öppnar sig för ännu något – uppåt och nedåt.

”Och”, detta avgörande ord, som binder samman – och därmed också exkluderar. Ett ofta använt ord, med betydelse ända in i evigheten.

Vad är det vi kopplar samman oss med? Vad och vilka är det vi låter oss ses tillsammans med? Sådant är viktigt i ett liv. Vi påverkas av allt möjligt, i synnerhet sådant som vi relaterar till med ett ”och”.

Lite roligt är det att Fioretos ser evighetstecknet i det liggande &-tecknet, och samtidigt konstaterar att & inte verkar vara nog för att göra oss nöjda; inte ens evigheten nöjer vi oss med utan vill ha mer.

Visst är den ändå intressant, denna analys av vår samtid. Jag tror att vi i stor utsträckning frestas att syssla väldigt mycket med detta ”och”. Vi adderar det ena och det andra till våra liv i hopp om att vara trendiga, lyckliga, framgångsrika, snygga och så vidare. Och ändå är vi inte nöjda utan vill ha mer, kunna lägga till fler ”och” i våra liv. Vi vill alltid ha mer – förnöjsamhet är oss fullständigt främmande, men definitivt något vi borde öva oss i.

”Och” är förvisso ett nödvändigt ord och en nödvändig del av mänskligt liv. Vi är endast människor tillsammans med andra människor, så som Martin Buber formulerar i Jag och Du.