Barnsligt och roligt

Jag betraktar mig själv som ganska barnslig. Inte barnslig i betydelsen omogen utan snarare barnslig som hos den som bejakar barnet i sig och med samma stundliga lycka kan hänge sig åt något som av stramt vuxna kan betraktas som barnsligt. Som att blåsa såpbubblor, åka rutschkana eller dricka saft med sugrör.

Jag odlar gärna min barnsliga sida eftersom jag tror att det är bra för människan att inte bli alltför vuxet tråkig. Dessutom är det roligt!

När jag läser Linus Jonkmans intressanta bok Introvert ser jag att han är inne på samma spår, att barnslighet har något gott med sig. Så här skriver han:

Med fascination kommer även kreativitet och inspiration. Barn är kreativa därför att de är fascinerade. (s. 164)

Just precis! Fascination var ordet!

Det är underbart att ta sig tid att vandra långsamt, stanna upp ibland och lyssna, titta, låta sinnena uppfatta vad som verkligen händer runt omkring, våga stanna så länge man vill då det finns något att titta på, lyssna till, dofta på, tänka på och så vidare.

Det är att ge fascinationen plats. Kanske är det också att vara barnslig. Det är definitivt att inte ha bråttom. Och framförallt är det att bana väg för kreativiteten.