Bibeln är inte en privat bok,
utan Kyrkans. Den är skriven av ett folk, en gemenskap. När vi läser den
tillsammans samlas vi till ett folk. Bibeln i sig själv är gemenskapsskapande.
Vi delar tron med varandra. Var och en tar emot på sitt sätt och berikar de
andra med just det hon är. Det är inte våra åsikter och våra tankar vi delar
med varandra, utan vår tro (s. 139)
Så skriver syster Veronica i Vägar till bön, och jag kan bara instämma. Kristen tro är ingen
privatreligiositet, inget man kan syssla med på egen hand. Bibeln vet inte av
någon tro som håller sig helt för sig själv. Bibeln är berättelsen om ett folk.
Ett folk med en tro på Gud.
Även om gamla testamentet gått över i nya testamentet är det
fortfarande ett folk som bär tron på Gud. Tron är kollektiv. Även om jag har en
personlig tro, är det en personlig tro som relaterar till ett större
sammanhang. Sammanhanget är den lokala församlingen, den världsvida kyrkan, den
historiska kyrkan, Bibeln.
Det är därför alltid problematiskt när någon tolkar Bibeln
utan detta sammanhang, när någon bedriver kristen verksamhet utan relation till
ett sammanhang. Det är tillsammans vi bär den bibliska tron och kan tolka Guds
ord.
Kristen tro handlar om ett folk. Det är tillsammans vi blir
det folket. Gemenskap i tro handlar om just detta: vår gemensamma tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar