Stjärnhimlen och Guds kärlek

Läser en intervju med komikern Robert Gustafsson där han säger att ”med en stjärnhimmel ovanför dig blir du obetydlig”. Detta apropå att han sovit utomhus i hängmattan i sommar. Det låter ju skönt, att sova i hängmattan, men Gustafssons rektion inför stjärnhimlen är den motsatta till min.

Det är i relation till ett oändligt universum med myriader av stjärnor som tron blir stor. Det är då det fantastiska i att vara sedd och älskad av Gud blir som mest konkret. Det är nämligen bara en allsmäktig Gud som kan se och älska mig, lilla människa, i denna obegränsade rymd.

Bibeln berättar om Abraham, som fick uppdrag av Gud att försöka räkna stjärnorna. Det gick förstås inte, och därmed hade Abraham fått en bild av ur stor hans släkt skulle bli. Och Abrahams släkt, det är Gud barn det. Att se stjärnhimlen påminner om att jag är en del av Abrahams släkt, en del av Guds barn. I det sammanhanget är ingen obetydlig, i det sammanhanget finns mening och kärlek. Stjärnhimlens oändlighet påminner mig om att jag är sedd och älskad av Gud.