Tro och vetande

Ofta ställs tro och vetande emot varandra, som att tron på en högre makt (Gud) inte kan förenas med tillit till vetenskapliga rön. Detta är förstås en mycket okunnig ståndpunkt. Självklart kan tro kombineras med både vetenskapligt arbete och tilltro till vetenskapens svar. Egentligen är väl tilltron till vetenskapliga rön också en tro då hela den vetenskapliga idén bygger på att nuvarande kunskap ska prövas och ifrågasättas för att nå ny kunskap (som mycket väl kan kullkasta det vi hittills trott vara sanning).

I själva verket är det nog snarare så att vetenskapen och dess metoder kan svara på en viss typ av frågor medan religionen svarar på andra frågor. Till exempel har kristendomen svar på vad som händer efter döden, något som vetenskapen står helt svarslös inför. Frågor om mening och mål är religionerna betydligt bättre på att svara på än vad vetenskapen är. Jag tror att båda typerna av kunskap behövs för att en människa ska kunna leva ett bra liv.

I tidningen Skriva, nummer 4/2014 skriver författaren Björn Ranelid om detta på sitt oefterhärmliga vis:

Evolutionen har ingenting att säga om etik och estetik. Charles Darwins lära är mållös när den ställs inför frågor om det goda och det onda, det sanna och det rätta. Skönheten i en påfågelsvinge och karnevaler av känslor existerar bortom alla akademiska strider.

Jag tycker att han talar väl här, den gode Ranelid. Det finns så mycket som vetenskapens metoder inte förmår att mäta eller förklara. Kärlek, till exempel, kan beskrivas som kemiska processer i hjärnan samtidigt som vår erfarenhet säger oss att det är något mer.

Utifrån min egen upplevelse och tro vill jag påstå att Gud, som skapare av allt och alla, förklarar mer än evolutionen, även om vi ofta är oförmögna att förstå det.