Det som ingenting var blev något stort

I veckan har det blivit några mössor stickade. Mössor till behövande bebisar i världen. Dessa mössor har jag stickat av små garnrester, som egentligen lika gärna kunde ha kastats. Att det nu blev något fint och användbart (och för någon bebis kanske rent av livsavgörande) av dessa små rester som var så små och till synes obetydliga att de var redo för soporna berör mig djupt. Det påminner mig nämligen om ett bibelord, som berättar om vår mänskliga belägenhet och Guds stora nåd i detta:

Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. (1 Kor 1:25–30)