En rännil.
En rännil av smältvatten.
Häromdagen, när jag svängde ut på en landsväg och möttes av
en liten rännil smältvatten, slog det mig att detta är mitt bästa vårtecken. En
riktig favorit, ända sedan jag var liten. Och först nu kom jag på det. Så där
förundrligt är livet, att allt händer i kronologisk ordning samtidigt som tiden
helt plötsligt kan spela en ett spratt och föra samman händelser från helt
olika epoker.
Eftersom jag är uppvuxen i stan är min barndoms rännilar främst
de som bildades i gatans rännsten. Jag kan se framför mig hur det såg ut, jag
kan minnas hur glad jag blev av det där rinnande vattnet. Inte för att jag
gillade (eller gillar) att snön smälter – tvärtom är jag mycket förstjust i snö
– utan för att det är så vackert i sin naturliga enkelhet. Så oavsett om
rännilen som mötte mig så vackert häromdagen var ett verkligt vårtecken eller
bara ett uttryck för snösmältning innan ny snö faller så var det vackert och
jag blev glad för skönhetens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar