Dags för fler citat och reflektioner utifrån Thomas Mertons Resa i den inre verkligheten. Denna gång
ett längre citat, som kan kräva sin eftertanke för att sjukna in, men de är det
värt.
Vi är inte fullkomligt fria
förrän vi lever i det sanna hoppet. För när vårt hopp är sant sätter det inte
längre hela sin tillit till mänskliga och synliga medel och har inte heller sin
trygghet i synliga målsättningar.
Den som hoppas på Gud sätter sin
tillit till Gud, som han aldrig ser och litar på att Han ska ge oss ting vi
aldrig kunnat drömma om. När vi inte önskar tingen i den här världen för deras
egen skull, blir vi i stånd att se dem som de verkligen är. Vi ser samtidigt
hur bra och hur ändamålsenliga de är och vi kan uppskatta dem som aldrig förr.
Så snart vi upphör att förtrösta enbart på dem, kan de vara oss till nytta.
Eftersom vi varken litar till njutningen eller hjälpen vi får från tingen, kan
de erbjuda oss både njutning och hjälp enligt Guds eget bud. För Jesus har
sagt: Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra
också” (Matt 6:33).
Det kristna hoppet berövar oss
allt för att vi ska få äga allt. Vi hoppas inte på det vi redan har. Att leva i
hoppet innebär därför att leva utblottad och att ingenting ha. Och ändå – om vi
överlämnar oss åt Guds försorg har vi allt vi hoppas på. […] Hoppet gör våra
händer tomma för att vi ska arbeta med dem. […] Utan hoppet ger vår tro oss
bara en ytlig bekantskap med Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar