Gå vilse och hitta rätt

Att gå lite vilse på livets krokiga vägar behöver inte föra helt fel utan lär oss att lättare hitta den rätta vägen.

Nostalgi eller vägbeskrivning

Vad är egentligen nostalgi? Att vandra i minnenas allé?

Jag tror att nostalgi för mig inte är så mycket att vara nostalgisk (i betydelsen längta tillbaka) utan mer att se vart livet så här långt har fört mig .

Tänk om

SVT har precis sänt några program med titeln Tänk om. Det är Fredrik Lindström som funderat kring hur det varit om inte just det som hände hade hänt. Till exempel om inte du-reformen hade kommit på 1960-talet eller om Sverige och Finland inte hade blivit två länder 1809.

Man kan säkert ha synpunkter på programformatet, men jag tycker att det varit ett roligt sätt att angripa historien. Detta trots att vi ju inte kan ha en aning om hur det blivit om det inte blivit så som det blev. Allt är förstås bara spekulationer, men det visar i alla fall hur viktiga vissa händelser kan antas vara för det förlopp som blev vår historia.

Tänk om. Ja, så tänker vi nog ofta i livet. Tänk om inte det där hänt. Tänk om det blivit så här istället. Tänk om jag valt annorlunda. Tänk om… Och så tror vi att om bara inte det som hände hade hänt så hade något mycket bättre hänt. För oftast tror jag vi tar fram vårt Tänk om… när livet inte blev som vi hoppats.

Men sanningen är väl den att vi inte kan ha en aning. Även om det blivit på ett annat sätt, om något annat hade hänt, om jag valt på ett annat sätt, kanske jag ändå suttit där och sagt Tänk om… Istället kanske vi borde finna oss i att det blev som det blev, anpassa oss till det och på bästa sätt försöka hantera de situationer vi hamnar i. För även om allt hade kunnat vara annorlunda finns det inget som säger att det automatiskt innebär att allt då hade varit bättre.

Alltså: Tänk om! Tänk på ett annat sätt utifrån hur livet blev, inte på hur det kanske skulle ha kunnat bli. Ty: Livet är det som pågår just nu, något annat liv har vi inte.

Empati och tjänande

Koncentrationsläger-överlevaren Hédi Fried intervjuas i Modern psykologi 6/2016. Intervjuaren ställer sina frågor och Hédi Fried svarar:

–      Men kan vi, kan jag, som vuxit upp utan krig, svält eller förtryck någonsin förstå?

–      Det är klart du kan. Har du aldrig frusit? Har du aldrig varit rädd? Har du aldrig varit hungrig?

–      Jo.

–      Då så.
[---]

–      Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen.

En tänkvärd beskrivning av vad empati och medkänsla innebär. Vi måste inte själva ha varit med om allt för att kunna känna med andra människor. Vi kan använda vår erfarenhet, vår egen smärta för att förstå andras.

Jesus talar vi ett tillfälle genom om hur vi tjänar honom:

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matt 25:35–40)

Att känna med andra handlar inte om att jag själv måste ha upplevt exakt samma sak. Att tjäna Jesus innebär inte att det är honom personligen jag hjälper. När vi med våra egna sår som grund hjälper andra, tjänar vi Jesus så som han kallat oss att göra.

Det går över

Ett par dagar har Malin Lagerlöf och hennes bok Dagbok från ditt försvinnande varit temat här i bloggen. Idag är det dags för ytterligare en sak som jag särskilt fastnade för när jag läste boken. Så här skriver Lagerlöf:

Jag försöker tänka som jag brukar, att det här tillståndet är som dåligt väder. Det är inget att göra åt, det är bara att vänta och låta det dra förbi. (s. 140)

Är det något livet har lärt mig är det just detta: Det går över. Även när man inte tror det. Så många gånger är vi frustrerade över att tiden går så fort. Ibland är man väldigt tacksam att den faktiskt går. Inte så att tiden löser alla problem – verkligen inte – men den bidrar med förändring som i sin tur ger nya perspektiv, upplevelser, tankar och annat som gör att det som en gång var går över. Det försvinner inte, men förändras och går över i en annan form.

Så likt och totalt olikt

Igår skrev jag om artikeln jag läst om Malin Lagerlöf och hennes bok Dagbok från ditt försvinnande. Jag har inte bara läst artikeln jag har nyligen läst boken också. Fantastisk skildring av det svåra i livet. Välskrivet och reflekterat. Läs gärna!

Några saker i boken fastnade jag särskilt för. Formuleringar värda att smaka på en stund, dela med sig av, återkomma till. En av dem kommer här, en annan skriver jag om imorgon.

Så här skriver Lagerlöf:

Allt är sig likt utom det svindlande faktum att du inte är här. Just så enkelt och så svårt är det. (s. 120)

Även om katastroferna i våra liv är individuella går det lätt att känna igen sig i denna beskrivning. Oj, så arg man kan bli över att allt tycks pågå som vanligt, trots att det värsta har hänt! Varför märker inte universum att allt är förändrat – för alltid? Varför stannar inte tiden, trots att den stannat alldeles definitivt? Varför pockar omgivningen på uppmärksamhet när inget finns som är viktigt längre?

Ja, allt det där är universella frågor, oavsett katastrof-upplevelse. Och det märkliga, det svåra och det enkla, är att allt är sig likt samtidigt som ingenting är sig likt, precis så som Lagerlöf beskriver det.

När muren faller

I Vi läser 3/2016 står det om Malin Lagerlöfs nyutkomna bok Dagbok från ditt försvinnande, som handlar om tiden i samband med och efter det att hennes man, regissören Daniel Lind Lagerlöf, försvann vid ett rekognoseringsarbete i anslutning till en filminspelning. Så här säger Lagerlöf:

Jag är en person med stor integritet men detta har jag inga problem att lämna ut Man blir inte så ängslig när det värsta redan hänt. Jag menar, hur farligt kan det bli?

Jag tycker att det där är en utmärkt beskrivning. Jag känner igen mig. Det finns upplevelser i livet som liksom får själva muren att gå sönder. När allt ställs mot det förfärliga som hänt bleknar det; inget är lika viktigt eller lika hemskt som det som fick livet att ställas på ända. Inget är lika viktigt eller lika hemskt som det som smärtar in i själens innersta djup, som får allt annat att vara oviktigt och ointressant, det som inga beslut eller murar längre kan skydda emot. Vad är integriteten värd när den inte längre kan skydda mig? Garden är nere, inget kan bli värre än det värsta som pågår. Stunder i livet då perspektiven förändas.

Sommaren

Vi ser så mycket fram emot sommaren som om vi trodde att den löste alla problem. Glöm då inte att hösten är skördetiden.

Skönhetsglimt

Apropå glimten av himlen när jag flög, som jag skrev om igår: Min erfarenhet är att för att livet ska vara hanterbart behövs de där glimtarna ibland. Men de kommer inte helt automatiskt. Det är fullt möjligt att flyga jorden runt utan att se något vackert överhuvudtaget.

Vi behöver vara öppna för skönheten för att kunna se den. Och vi behöver skapa gläntor i livet där vi får tid och utrymme att låta skönheten tränga igenom. Men det är egentligen ganska enkelt: ett barn som ler, en blomma som sträcker sig mot solen – eller hukar i vinden –, vattnet som kluckar mot en klippa, tystnaden i gryningen, den friska luften som fyller kroppen och skärper sinnena (så att vi kan se det vackra).

Molnen och evigheten

I våras flög jag en kortare sträcka och gjorde då följande anteckningar:

Det var snöfall i typisk april-vädersanda när jag klev på planet. Efter vacker utsikt över startbanans närområde tog vi oss igenom molnen och där får jag en glimt av evigheten. Under oss veckar sig molnen mjukt och ändlöst vackert. I horisonten går molnbädden över i blåaste blå himmel. Det är oändligt vackert. Och det påminner mig om det viktiga, att när livet tyngs av mörka moln och gråhet finns det ovanför molnen en vy bortom gråheten.

Himlens skönhet från ett flygplan är blott en glimt av den evighet, som väntar den som tror bortom livets sista moln.

Formande former

Hört någonstans: Först formar vi former, sedan formar formerna oss.

Därför är det inte bara viktigt utan avgörande vilka former vi skapar. Former för våra rutiner, för vårt umgänge, för vår konsumtion, för våra val, för våra liv. För vi blir inte bara som vi umgås, vi blir som de former vi har format. Det är lätt att glömma bort att det vi gör formar former, så glöm inte att stanna upp ibland, lyfta blicken och se vad det är vi mer eller mindre medvetet har skapat omkring oss. Formerna går att omforma och den omformningen behövs återkommande under livet. För: Först formar vi former, sedan formar formerna oss.

Predikarens vishet

Bibelns ord, som alltid så kloka, sanna och vackra:

Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

Jag vet att vad Gud gör består för alltid,

ingen kan lägga något därtill,

ingen kan dra något därifrån.

Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom.

Det som är har redan varit,

det som kommer har redan funnits.

Gud letar åter fram det flydda.

Pred 3:11–15

Ny chans och nya chanser

Att få en chans till. Och en till. Och en till. Det är vad livet så väldigt många gånger handlar om. Vi kan inte få allt rätt, få allt att bli det bästa, på en gång utan vi behöver flera försök, flera chanser.

På det sättet blir den här bloggen ett uttryck för livets förutsättningar. Inte för att det är någon stor eller viktig sak att försöka driva en liten blogg, men väl för att alla omstarter här på bloggen blir ett uttryck för hur själva livet är.

Och nu, nu gör jag ett nytt försök att blogga regelbundet. Hej allihopa!