5 januari 2008

Nästan blogg
Den ofta förträffliga tidskriften Nod, noterar i sitt senaste nummer (2007/4) att Jag behöver en nästa (och nån som läser min blogg).

Det där med bloggandet är intressant, det går ju inte att komma ifrån. Men att räkna med läsare, är inte det i själva verket ganska förmätet. Betänk att internet innehåller oräknelig mängd information, det finns miljontals och åter miljontals olika webbsidor (antar jag). Och även om man begränsar sig till sidor på svenska eller sidor från Sverige, får utbudet antas vara gigantiskt. Nu är ju inte alla dessa bloggar, men även om vi skär ner ytterligare och bara talar om svenska bloggar, finns det troligtvis fler alternativ att välja på än vad som är praktiskt möjligt att hinna läsa.

Om man därtill lägger, att många bloggar tycks ha ett tämligen nonsensbetonat innehåll, måste man ställa frågan om det är motiverat att önska sig läsare som ägnar av sin livstid åt att läsa det som skrivs. Mitt svar att det knappast är något man kan förvänta sig.

Om det är en nästa jag behöver (och det är vad jag behöver) är knappast att starta en blogg det bästa. För även om jag skulle råka få en och annan tillfällig eller permanent läsare, finns det inget som säger att jag som bloggare blir medveten om denna medmänniska. Det finns ju trots allt inget krav att lämna kommentatorsspår efter sig då man läst en blogg. Och hur långt räcker då läsarna?

En verklig medmänniska, en sådan som kan kallas min nästa, är en fysisk verklig person, inte en åsikt på en webbsida. Så även om jag gärna ser kommentarer i min blogg, får veta lite om mina läsare och kanske till och med får kommunicera med dem i kommentarsformatet, vill jag hellre ha verkliga människor omkring mig.

Att vara sedd av någon är mer än att vara kommenterad. Att vara sedd av en medmänniska är som sällskapet och pratstunden jag fick med en vacker liten dam på snart 73 år, då jag var på väg hem från affären. Hon talade högt och oavbrutet om sitt hem, sina grannar, sina pengar, sina arbeten, sina sockerkakor och trapporna i husen där hon bott. Kan synas ointressant, obehagligt, onödigt, men det var det verkligen inte. För vi följdes åt ett stycke på vägen och något mer medmänskligt än så finns inte. Hon var min nästa.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Så sant, det du skriver... !!!!

rofflan sa...

Håller med, väldigt bra formulerat, tack för vad du delar med dig.

lilamonica sa...

Medmänniskor: Låt oss komma ihåg, att den bästa formuleringen är den som fås genom det praktiska livet.

rofflan sa...

Håller med dig, dem bästa svaren och samtalen får man med människor man möter öga mot öga.

Anonym sa...

Sant :)