Bygge pågår

Dagligen passerar jag ett antal hem, där människor framlever sina dagar. Jag noterar att flera av dessa har murar, höga staket eller plank som skiljer den egna täppan från det omkringliggande. I ett Sverige där vi i generationer lärt oss att ha gott om plats är det inte mycket att förvånas över, att människor gärna värnar sitt hägn. Men det är inte bara omgärdandet av den egna marken som sker när dessa gränsmarkörer sätts upp. Plank och murar bildar gränsen för hur långt andra människors insyn tillåts sträcka sig. Sedd vill man inte bli.

Men vad än värre är: Man vill inte heller se. Ty det blir följden av att göra sig osynlig bakom täta och höga plank. Det är inte bara insynen som hejdas, utan även utblicken. Bakom höga inhägnader kan vi inte längre vare sig bli sedda av eller se någon annan än oss själva.

Så blir människorna där i sina burar egoistiska individualister utan vare sig blick eller intresse för någon annan. Det är medmänniskan vi inte vill se. Medmänniskan vi inte vill bli sedda av. Om vi inte ser, behöver vi inte ta ansvar. Om vi inte blir sedda, behöver vi inte ansvara.

Det är samhället vi bygger.