Dopbekännelse

Efter att, med en initierad journalist, under morgonens resa något ha samtalat om det faktum att en svensk pingstförsamling inom kort får en tidigare EFS-präst som pastor och föreståndare, är det med intresse jag konstaterar att samme präst/pingstpastor är veckans sommarbloggare på dagen.se.

Frågan är om han kommer förmedla några överraskande fakta i det intressanta – och förmodligen kyrkohistoriskt helt unika – målet som rörelsen från EFS till Pingst och tvärtom är. Gud kallar naturligtvis vem han vill – och vem han får. Om detta finns inget annat att säga än: Tack gode Gud! Och en kallelse från Gud är inget att skämmas för, tvärtom är efterföljelsen det enda vi har att skryta med.

Men då blir det lite konstigt att såväl prästen som pingstförsamlingen är så förtegna om dopet. Dopet, som ju är en tydlig del av kallelsen att vara en Jesus efterföljare. För hur det än är så är det olika dopsyn, olika dopteologi och till viss del olika dopsätt i de båda kyrkotraditionerna. Det handlar inte i första hand om rätt eller fel, utan – som jag ser det – handlar det först och främst om efterföljelsen och bekännelsen av Jesus. Därför hoppas jag stilla, att prästen/pingstpastorn något ska beröra detta i sin sommarblogg. En bekännelse om tillhörigheten helt enkelt, i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.