Att behöva Gud

Läser i ett sammanhang något i stil med att tryggheten i livet är att Gud finns där då jag behöver hjälp och stöd. Det slår mig att det nog ofta är så vi talar om och ser på tron på Gud: någon eller något som finns där när vi behöver det.

På så sätt blir Gud en bra-att-ha-sak, ungefär som verktygen i verktygslådan, som är bra att ha då en skruv behöver dras åt eller så. Eller som den är grejen jag har i köket som jag inte vet vad den heter. Den är för att kärna ur äpplen med och inte är det ofta jag använder den, men vid enstaka tillfällen är den bra att ha, då jag behöver den.

Vad händer med tron på Gud då jag inte behöver Gud eller tror mig inte behöva Gud, då jag tycks få ihop livet på egen hand? Funderar på om det kanske är att behöva Gud då jag till synes inte behöver Gud, som gör den stora skillnaden i ett liv. Det är då tron syns, det är då tron får djupare betydelse och det är då mitt liv påverkas av sin skapare, av Livet självt.

Och det där med att påverkas av Livet självt är ytterligare en sak jag funderar över. Mer om det en annan gång kanske.