Räkna ut och räkna bort Gud

I veckan hade Dagen en artikel som fick mig att rysa. Någon dag senare gensvaras en debattartikel med samma resonemang.

Det handlar om församlingstillväxt och vad som är kännetecknen för en växande församling i den svenska kontexten. Det kan ju se bra ut, men jag undrar – allt mer frustrerad – vart tron på Gud tog vägen. Vart tog tilltron till den helge Andes ledning vägen?

Vad ger oss rätt att förminska Gud så till den milda grad att vi är beredda att tro på att förutsättningarna för om en människa ska bli frälst handlar om saker som vi kan identifiera, sätta ord på och styra över. Vart tog miraklet vägen? Vart tog undret, mysteriet, nåden vägen?

Att inte glömma är: Varje gång – varje gång – Gud rör vid en människa till frälsning, upprättelse, helande, är det alltid, utan alla undantag, ett uttryck för Guds nåd. Och faktiskt ingenting annat. Det finns inga metoder för att få Gud att verka, Gud verkar hela tiden – om vi bara låter det ske, istället för att trixa och fixa med våra egna uträkningar för framgång och tillväxt.

Svårare än så är det nämligen inte. I alla fall inte om man tar bibelordet på bokstavligt allvar:

Jag [Paulus] planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten.
(1 Kor 3:6-7)