Uppförande och ordning

Nu har jag blivit påmind om det flera gånger den senaste veckan. Detta att så många människor tycks tro att bara för att de anser sig ha rätt får de uppföra sig hur som helst. Allra tydligast blev detta en tidig morgon på tåget. En man och en kvinna visade sig ha olika uppfattning om var ben och handväskor lämpligen placerades i det gemensamma utrymme som stod till deras förfogande mellan de mittemotvända sätena.

Vem av dem som eventuellt hade rätten på sin sida vet jag inte och egentligen spelar det ingen roll. Det som väckte all uppmärksamhet var framförallt kvinnans uppträdande, då hon gång på gång provocerade mannen genom att tillskriva honom diverse avsikter, som han själv aldrig sa något om. Hon fick hans uppfattning om var han ville ha sina ben till att handla om både kvinnofientlighet och sexism. Nu använde hon inte dessa uttryck, hennes språk var betydligt mer primitivt, men uppenbart var att hon utgick ifrån att hon – som ansåg sig ha rätt – var fri att uppföra sig hur som helst mot mannen ifråga. Att han helt enkelt förtjänade att bli etiketterad på detta vis, enbart till följd av att han hade ett önskemål som inte sammanföll med hennes syn på saken.

Vart tog vanlig medmänsklig hövlighet vägen? Man måste inte – och kan inte – vara överens med alla och att konflikter uppstår både här och där är inget anmärkningsvärt. Men det betyder inte att ansvaret för vårt uppträdande upphör. Nej, även om vi anser oss ha rätt fortgår vårt ansvar som människor, att bemöta andra med vanlig hyfs och sans. Vi är ju faktiskt var och en med och skapar den miljö vi ska leva i och vårt bemötande mot andra har betydelse för deras bemötande gentemot oss. Jesus formulerar detta så väl i orden:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)