Vem frågar

I helgen besökte jag Katarina kyrka på söder i Stockholm. Där försåg jag mig med en liten folder kallad ”Gudstjänst”. I den finns följande påstående:


Jag blir bestört: Är Gud alltså ointresserad av mitt liv! Jag som i hela mitt liv trott och blivit lärd raka motsatsen, nämligen att Gud är intresserad av både mig och mitt liv. Redan barnabönen lärde detta: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.

Skulle Gud inte fråga efter hur jag lever mitt liv? Detta är för mig helt obegripligt och jag blir bedrövad av att finna denna information i en kyrka som påstår sig stå för tron på Gud och förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus. Ibland är ju detta den enda trösten i ett liv, att i alla fall Gud är intresserad, ser och bryr sig.

I värsta fall är påståendet i broschyren från Katarina kyrka uttryck för undvikandet av en annan sak. För med påståendet att Gud frågar efter hur jag lever mitt liv, följer också att Gud kanske har synpunkter på hur jag lever mitt liv. Och något sådant vill naturligtvis inte den individualistiska privatreligiösa svensken veta något om.

Men Gud vill. Gud vill veta om våra liv, Gud bryr sig om hur jag lever mitt liv. Och Gud har synpunkter på hur jag lever mitt liv. Inte för att sätta dit mig eller göra livet svårt för mig, utan precis tvärtom. Gud är intresserad av hur jag lever mitt liv eftersom Gud vet bättre, ser längre och därför kan vägleda mig.

Att låta Guds fråga om hur jag lever mitt liv ständigt ljuda, blir därför den bästa tonen för att leva det bästa livet. Inte enligt den här världens ordning och mode, men efter den ordning som är den väsentliga och gudomliga. Det är detta som är kärleksbudskapet – det som Bibeln talar så tydligt om.

Gud frågar efter hur du lever ditt liv.