Sorgligt men sant

Den där försommarnatten för tio år sedan åkte jag norrut. Jag var på väg till Arlanda för vidare resa med flyg, ut i världen. Jag färdades till viss del samma väg som tre mördare gjorde. Polisen hade sina avspärrningar och jag och mitt sällskap lyckades precis klara oss undan att bli hindrad i någon av dem. Mördarna också, men dessa fångades några dagar senare och fick sedan sitt straff. De hade mördat två poliser på den, fram till dess, rätt okända platsen i södra Östergötland: Malexander.

Alltsedan morden har mamman till en av de mördade offentligt fört sin kamp. En kamp både för att bevara minnet av det som hänt och dem som mördats, men också en kamp mot våld och nazism.

Astrid Gladh intervjuas i Svenska Dagbladet, med anledning av de tio år som gått. Hon ger sin nakna berättelse. Den är hemsk, fasansfull. Och mycket, mycket sorglig. Men också fylld av visdom. Livsvisdom, sådan som bara livets mörker kan ge i kombination med förmågan att överleva, trots allt.

Hon talar om gärningsmännen. Hon hatar dem inte, säger hon.

– Det jag känner är snarare avsky, för allt de där tre killarna står för.

Hon känner avsky – begripligt! – men inte avsky för killarna i sig utan för allt de där tre killarna står för. Det är skillnad det, att skilja på sak och person. Stor skillnad, och det visar på en stor människa. För egentligen är det väl ändå för mycket begärt att mamman till en mördad ska kunna säga så om sin sons banemän. Ändå gör Astrid Gladh det. Det gör henne till en stor människa.

Och så svarar hon på reporterns frågor om sorgen:

– Sorg är de små sakerna i vardagen, vet hon bara. Tomheten.

De små sakerna. Just det. Det är inte i de stora extravaganserna som livets plåga blir som mest synlig och kännbar. Nej, det är i de små sakerna, i vardagens vardaglighet.

Den är så fylld av smärta Astrid Gladhs berättelse. Och ändå klarar hon av det. Det är livet när det är som bäst; det klaras av, trots allt.

Parallellt med de där händelserna i Malexander gjorde jag min hittills längsta fysiska resa. Att den på detta sätt kopplas samman med en annan människas – förmodligen – längsta inre resa är märkligt. Eller kanske inte alls. Livets är en resa och katastroferna inträffar hela tiden. För någon människa någonstans är det alltid den längsta resan som anträds eller pågår. Ibland är det jag som är den där människan, ibland är det någon annan, men livet: det är en resa och att leva är att klara av den där resan, trots allt.