Handikappande språkbruk

Det kämpas om orden i ett försök att uppfostra befolkningen och undkomma generande etikettering. Om detta kan man läsa i senaste numret av Språktidningen. Nu är det – återigen – ordet handikapp som placeras under luppen. Det är Socialstyrelsen som ger direktiv: Handikapp är inte ett bra ord, nu ska vi istället tala om funktionsnedsättning och funktionshinder. Ambitionen – att undvika nedsättande omdömen om människor – är naturligtvis lovvärd. Men hjälper det verkligen att byta ord? Sitter inte valören i ett ord till stor del i uttalaren av ordet, snarare än i ordet självt? Orden, som sådana, har ju ingen ontologi, de är bara vad talarna fyller dem med.

Att tro förändringen av ord automatiskt ger ett mindre fördomsfullt och mer jämställt land och folk är utopiskt.

Med de nya orden vill man flytta handikappet från människan till omgivningen; det är inte i första hand personen som har ett hinder utan omgivningen som sätter upp hinder. Så sant i så många sammanhang. Men kan då inte ordbytet få precis motsatt effekt mot vad som avses. Nämligen att eftersom funktionshindret (oavsett art) alltid kan avhjälpas med en anpassning i omgivningen. Och att alla människor på detta sätt borde kunna få tillgång till precis allt på exakt samma sätt. Det finns ju inga hinder hos den enskilda människan, bara i omgivningen, och dessa hinder ska bort, allihopa, och det börjar med en språkreglering.

Som om nya ord kunde utplåna skillnaderna mellan människor. Naturligtvis inte, vi är olika och kommer så förbli. Alla kan inte göra allting, inte ens med aldrig så välvillig anpassning. Den som är höjdrädd kanske inte väljer att klättra i berg, men med Socialstyrelsens logik borde alla hinder som finns för att den höjdrädde ska kunna klättra i berg undanröjas så att han eller hon kan klättra (ja, kanske rent av måste klättra eftersom alla ska ha tillgång till allting och alltså inte får diskriminera sig själv och välja bort något). Det betyder att bergen borde bli lägre och mindre branta, kanske rent av helt platta – då blir inte den höjdrädde orolig av sitt bergsklättrande.

Är inte detta galenskap, så säg! Naturligtvis är människor olika, det är liksom själva vitsen med att vi är så många. Låt oss då vara olika. Vissa gränser sätter vi själva för vad vi vill och kan, andra har naturen satt åt oss. Inte alltid så kul förstås, att vara begränsad. Men satsa hellre kraft på att respektera människors olikhet än på att med ordvrängande försöka ta bort människans unicitet. Belastade ord, som inte får användas, skapar bara osäkerhet som fjärmar människorna ifrån varandra istället. Visst ska vi skapa en miljö i vårt samhälle där så många som möjligt har tillgång till så mycket som möjligt, absolut, men det är och förblir viktigare med mångfalden, med olikheterna och respekten för dessa.