Inte är jag så kunnig på Bellman, men när jag stöter på en textrad lyckas jag spåra den till just Bellman. Den är från en av hans dikter i Fredmans epistlar. Trots dess sammanhang, som nog egentligen inte passar mina tankar, hänger den sig kvar. Strofen är: Träd fram du nattens Gud.
Vi talar ju om Bibelns Gud som ljusets Gud. Och ljuset det är dag det, alltså borde Gud vara dagens Gud. Och så är det säkert. Men ibland – inte så sällan – önskar jag att Gud istället, eller i varje fall också, var nattens Gud. En Gud som kan träda fram som nattens Gud både på natten och på dagen.
För, sanningen att säga, är det inte oftare som vi behöver en nattens Gud än en dagens? När allt är ljust och synligt uppenbart kan behovet av Gud hållas på avstånd. Men då skymningen sänker sig, konturerna blir otydligare, orienteringen svårare och allting sakta försvinner in i mörkret, det är väl då – om någonsin – behovet av Gud uppstår.
Det är då jag vill att Gud ska träda fram, nattens Gud alltså. Inte bara som den som med sitt ljus skingrar nattens mörker och rätar ut skuggorna till begriplighet, utan som den som är nattens Gud i natten.
Ty det vore mycket värt, med en Gud som inte bara är den store fixaren som gör mörker till ljus, utan som är den som är i natten. Som är i natten utan krav eller ambition att ögonblickligen förvanda det. Livet är ett underverk, men ibland är undret att i natten ha sällskap större än undret att slippa mörkret.
Gud var ju trots allt i dödens mörker i tre dygn och det var där det största av det stora ägde rum: segern över mörkret och dess makter. Så Gud torde inte vara så obekant med natten. Kanske Gud rent av är nattens Gud. Då ber jag:
Träd fram du nattens Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar