27 augusti 2011

Våra behov och vad som behövs

Ibland slår det mig hur märkligt det är, att vi tycks ha ett omättligt behov av mer, trots det Jesus har gjort, trots att vi fått äta oss mätta. Det positiva med detta städniga behov är att det knyter an till att Gud är obegränsad, alltså behöver inte vi heller låta oss begränsas. Det negativa är att förnöjsamheten, som också har ett stort värde, kommer i skymundan. Så här säger Jesus om vad som är av Gud och därmed nog:

Detta är Guds verk: att ni tror på honom, som han har sänt. (Joh 6:29)

25 augusti 2011

Förändring och frälsning

Har ni tänkt på att det är den vilja till förändring, att göra om och göra rätt, som gör att Jesus uttalar att det finns räddning för Sackaios.

Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus - han är också en son till Abraham”. (Luk 19:8–9)

23 augusti 2011

Närheten mellan motsatser

Någonstans, minns inte längre var, läste jag det kloka att inga betydelser ligger så nära varandra som motsatser. Glädje och sorg har båda med känslor att göra, höger och vänster har med riktning att göra, och ljust och mörkt med färg (eller känslor). Motsatserna finns inom samma område och ofta är det små saker som gör att det går från det ena till det andra. Det behövs till exempel inte särskilt mycket svart i det vita för att vi ska sluta att betrakta färgen som ljus. Ett enda steg är den första skillnaden mellan att gå åt höger eller vänster.

Vad jag vill säga med detta vet jag inte riktigt, men jag tycker det är en intressant tanke detta med närheten mellan motsatser.

19 augusti 2011

Avstånd som inte finns

Så där ja, nu har det varit citat från Margareta Melin några dagar. Idag kommer ett till, sedan är de slut. Så här sammanfattas detta med avstånd, som vi ju ibland kan uppfatta som ett riktigt gissel; Gud känns långt borta.

Mellan skaparen och skapelsen finns inget avstånd. […] För Gud finns inga avstånd. Avstånd finns bara i materien, i tid och rum.

18 augusti 2011

Tiden har sin tid

I Bibelns bok Predikaren talas en del om tid. Bland annat är det där vi finner uttrycket ”Allt har sin tid”. Margareta Melins kommentar till dessa fyra ord är tänkvärd.

Allt har sin tid. Problemet är att allt inte får ha sin tid.

17 augusti 2011

Vad orden för med sig

Tänk vad viktigt det är hur vi använder orden, vad vi talar om och hur vi talar. Och, inte minst viktigt, hur orden stämmer överens med vilka vi är. Ord kan i längden inte lura någon, de kopplas samman med den som uttalar dem och detta språk talar starkare än de uttalade orden. Margareta Melin formulerar det så här:

Det finns inga ord som i sig är goda. Eller onda, dåliga. Orden är bärare. Vad orden bär beror på vem som uttalar dem – och när, hur.

16 augusti 2011

Skillnaden mellan gott och ont

Man väljer inte något dåligt för att det är dåligt utan för att man tror att det är bra. Eller för att det gör gott för stunden. Fisken ser bara masken och fastnar på kroken. Det är livsviktigt att lära sig genomskåda vad som är lockbete och vad som är sanna föda. Man undgår inte att bli lurad. Men med skärpt vaksamhet och uppövad urskiljningsförmåga kan man förebygga att inte bi lurad igen.

Så skriver Margareta Melin i en av sina böcker. Att lära sig skilja mellan vad som är gott och ont i ett längre perspektiv är en nåd att be om.

15 augusti 2011

Liv och död

För bra länge sedan nu (i detta sammanhang lika med några månader) snubblade jag över en bok av Margareta Melin. Jag läste den, och om böcker kan man tycka olika saker. Ungefär som jag gjorde med denna bok. En del tyckte jag dock var pricksäkra formuleringar. Några av dessa tar jag med mig till bloggen. Som den här till exempel:

Det som är liv kan inte dö. Födelse och död bildar par – inte liv och död!

13 augusti 2011

Helgarderad kärlek

När Jesus får frågan om vilket bud som är det största svarar han att det är det som lyder så här:

Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” (Matt 22:37)

Detta är intressant, för vad innebär det egentligen att älska med hjärta, själ och förstånd? Utan att dyka särskilt djupt tänker jag att det till exempel skulle kunna tolkas ungefär så här: Att älska med sitt hjärta är fyllt av känslor, men det rymmer också en tanke om att vara helhjärtad. Att älska med sin själ kan vara att ta med hela det som är jag i att älska Gud, att låta min oförvanskade personlighet älska Gud. Och att älska med förståndet skulle kunna vara att ha beslutat sig för att älska, ett löfte som inte bara är en känsla utan också ett intellektuellt ställningstagande.

Då kompletterar de olika sätten att älska Gud varandra, som ett slags helgardering. Fiffigt!

10 augusti 2011

Göra sitt bästa

Hur ofta gör man egentligen så gott man kan och hur ofta blir de där orden bara en ursäkt för att man inte gör mer? Vad är så gott jag kan? Är det detsamma som att jag gjort mitt yttersta? Ja, inte vet jag, men handen på hjärtat hur många gånger kan vi erinra oss att vi verkligen gjort vårt yttersta? Att vi på riktigt satsat allt vi haft och befunnit oss på gränsen för vad som är möjligt och fortfarande leva?

Förmodligen är det fler är jag som inte riktigt hittar de där ögonblicken då vi verkligen gjort så gott vi kunnat. Vår förmåga är – om det krävs – så väldigt mycket större än vad vi tror. Jag tänker inte att vi ska ligga på gränsen för vår förmåga ständigt och jämt, men kanske behöver vi öva oss i att se skillnaden mellan vår förmåga och vår bekvämlighet.

7 augusti 2011

Allt man inte hinner

Om man inte hinner allt man tänkt sig, har man då varit lat, ostrukturerad, tidsoptimistisk eller allt för ambitiös? Eller är det livets lott: att aldrig hinna färdigt.

4 augusti 2011

Eli som andlig ledare

Det talas väldigt mycket om ledarskap nu för tiden. Tröttsamt mycket kan jag tycka ibland. Det finns tusen och ett trix och fix för hur man blir en bra ledare. Jag tänker inte ge mig in i råden kring ledarskap, men det finns ett exempel i Bibeln, som är värt att nämna.

Det är en berättelse från Gamla testamentet. Samuel tränades redan från det han var liten till att bli en Herrens tjänare. Därför växte han upp i templet, under den äldre Elis överinseende. En natt händer något anmärkningsvärt. Samuel hör Gud tala. Eftersom texten tidigare påpekat att ”på den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan” var det som sedan hände mycket oväntat.

Den unge Samuel tjänade nu Herren under Elis uppsikt. På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan. Då hände en gång följande. Eli, vars ögon nu blivit så svaga att han inte kunde se, låg och sov på sin vanliga plats. Tempellampan var ännu inte släckt, och Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. Då ropade Herren på Samuel. ”Här är jag”, svarade han, och han sprang bort till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men Eli svarade: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Då gjorde han det. Än en gång ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men Eli svarade: ”Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag, du ropade på mig.” Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, och han sade till Samuel att lägga sig igen. ”Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör.” Och Samuel gick tillbaka och lade sig.

Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel, Samuel!” och han svarade: ”Tala, din tjänare hör.” Då sade Herren till Samuel: ”Jag skall göra något i Israel som kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. Den dagen skall Eli och hans släkt drabbas av det som jag har hotat med. Allt skall uppfyllas, från början till slut. Jag skall låta honom veta att min dom över hans släkt står fast för all framtid, eftersom han har syndat och inte ingripit mot sina söner – han visste ju att de visade mig förakt. Därför har jag svurit att inga offer eller gåvor någonsin skall kunna sona den skuld som tynger Elis släkt.”

Samuel låg kvar tills det blev morgon, då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Men han vågade inte berätta om sin uppenbarelse för Eli. Men Eli ropade på honom: ”Samuel, min son!” – ”Här är jag”, svarade Samuel. Och Eli frågade: ”Vad sade han till dig? Du får inte dölja någonting för mig. Gud skall straffa dig, nu och framgent, om du förtiger ett enda ord av det som han talade till dig.” Då berättade Samuel alltsammans för honom och dolde inte något, och Eli sade: ”Han är Herren, han gör vad han vill.” (1 Sam 3)

Förutom att detta är en rörande och intressant berättelse ger den, som jag tycker, det bästa tänkbara exemplet på andligt ledarskap. Eli är en klok man. När han inte begriper vad som händer säger han till slut åt Samuel att tala med Gud om saken.

Trots att det på denna tid var ovanligt att Gud talade till människor, som det står i texten, har inte Eli uteslutit möjligheten. Att Gud dessutom när detta ovanliga ändå sker, väljer att tala till någon annan än den erfarne ledaren Eli tycks inte vara något problem för Eli. Det är stort! En ledare som vågar släppa fram sin oerfarne efterträdare till att göra större upplevelser än vad han själv gjort. Dessutom vägleder Eli Samuel till detta stora. Ingen avundsjuka finns att skymta. Det är en stor ledare det, som klarar av en sådan situation.

Som om inte detta vore nog, gör Eli en annan föredömlig sak i sammanhanget. Eli vet inte vad som pågår mellan Gud och Samuel, han kan inte heller kontrollera vad som ska hända den tredje gången Gud ropar på Samuel och han svarar ”Tala Herre, din tjänare hör”. Ändå är det detta råd han ger ynglingen. Han lämnar saken utanför sin egen kontroll. Han har tillit till Gud. Eli låter Gud tala med andra om sådant han själv inte vet något. Det är bara en bra ledare som klarar av den typen av okontrollerbar tillit.

Eli är ett spännande exempel på en andlig ledare. Må vi lära oss vad vi kan av detta!

1 augusti 2011

Tron är grunden

Petrus bjuder oss, i ett av sina brev i Nya testamentet, på en intressant turordning. Så här står det:

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår herre. Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (2 Pet 1:2–8)

Först målar Petrus upp vad Gud har gjort, det han gett oss som människor. Sedan kommer vad detta får för följder. Det är på grund av det som Gud redan gjort som vi ”med all iver” kan ”foga styrka” till tron. När detta är gjort är det kunskap som fogas till styrkan och till kunskapen fogas självbehärskning, och så vidare.

Det finns många intressanta saker att notera här, men jag tänkte främst på att tron kommer först i uppräkningen. Hur man får tron står det inget om, den förutsätts. Det krävs alltså inte vare sig kunskap, styrka, uthållighet eller något annat för att tro. Först kommer tron och sedan det andra, steg för steg, efter tron. Är inte detta fantastiskt!

Tro är att hysa tillit till Gud och det Gud har gjort för oss. Tro är inte att kunna förklara, eller att begripa eller att vara perfekt. Nej, tron är starten till vår utveckling som goda människor. Först kommer tron, sedan, styrkan, därefter kunskapen och så vidare. Och tro, det kan vi göra inte för att vi är något i oss själva, utan för att Gud har gjort allt som behövs för att tro. Sedan är tron grunden för allt det där andra.