En av sommarens dagar körde jag bil på E4:an mellan Linköping
och Norrköping. Då fick jag se att det stod en solros i full blom precis vid
betongbarriären mellan motorvägens båda körriktningar.
Det var något uppmuntrande med den där solrosen. Den växte,
levde, blommade på en så otippad plats. Omständigheterna för den kan knappast
ha varit de bästa, men den gjorde sitt bästa för att ändå växa där. Den
lyckades väl, även om inte så många hann se och uppskatta den.
Jag hoppas att det är på ett liknande sätt med en människas
liv, att vi även om omständigheterna inte alltid är de bästa ändå kan leva och
blomma – och bli sedda och uppskattade av någon.
Omständigheterna i livet är ofta mindre gynnsamma än vad man
skulle önska. Man kan förstås vänta på bättre omständigheter, men risken finns
att de kommer så sällan att tillfällena att växa och blomma i livet blir få
eller inga alls. Bättre att göra som den modiga solrosen på motorvägen, att
göra det bästa av situationen, att försöka leva och blomma under de
förutsättningar som ges.
Livet levs just nu, i de sammanhang som kommit att bli våra.
Sammanhang som långt ifrån alltid är perfekta för oss. Att försöka leva trots
allt borde vara bättre än att vänta med växt och blomning till ett tillfälle
som kanske aldrig kommer. Jag vill uppmuntra oss alla att leva när livet pågår,
även om vi önskar att mycket var annorlunda och hoppas att det snart ska vara
bättre omständigheter. Ty den som lever när tillfälle ges – och inte bara när
det är som mest perfekt och gynnsamt – får växa och blomma och kan därmed bli
till glädje för någon snabbt förbiilande livsresenär. Som en solros på motorvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar