Tro och tvivel

Härförleden skrev jag här i bloggen någonting i stil med att man ”trots sin tro tvivlar ibland”. Just som jag skrev det kom jag på något. Jag lät det skrivna stå kvar och bestämde mig för att återkomma. Det är nu jag återkommer.

Det jag tänkte på var att tro och tvivel ju hör ihop. Så egentligen blir det fel att skriva som jag gjorde. Det är nämligen endast den som tror som kan tvivla. Om man inte tror på något kan man heller inte tvivla på något. Så tvivel är exklusivt förbehållet den som tror. Alltså är tvivel ett gott tecken, för det tyder på att man tror på något, att det finns något som är viktigt för en.

Om man tvivlar betyder det alltså att man har en tro. Förmodligen innebär det också att om man har en tro så tvivlar man. Dessa två hör liksom ihop. Och tvivel behöver inte alls vara tecken på att man har en svag tro, tvärtom tänker jag att den som har en verklig övertygelse, som tror på något som är väldigt viktigt i ens liv, ibland hamnar i tvivel. Just för att tron är så viktig och står för något så stort i ens liv kommer tvivlet ibland. Tvivlet som visar att utan tron skulle allt det viktiga i livet falla samman.

Så tvivel är verkligen inte ett svaghetstecken. Tvärtom är det ett uttryck för att det i livet finns något som är viktigt, något som är värt att tro på.