Apropå glimten av himlen när jag flög, som jag skrev om
igår: Min erfarenhet är att för att livet ska vara hanterbart behövs de där
glimtarna ibland. Men de kommer inte helt automatiskt. Det är fullt möjligt att
flyga jorden runt utan att se något vackert överhuvudtaget.
Vi behöver vara öppna för skönheten för att kunna se den.
Och vi behöver skapa gläntor i livet där vi får tid och utrymme att låta skönheten
tränga igenom. Men det är egentligen ganska enkelt: ett barn som ler, en blomma
som sträcker sig mot solen – eller hukar i vinden –, vattnet som kluckar mot en
klippa, tystnaden i gryningen, den friska luften som fyller kroppen och skärper
sinnena (så att vi kan se det vackra).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar