Mitt introverta betraktande av mig själv, som utestänger såväl mig som alla andra, gör att jag inte bara förstör för mig själv utan också för alla dem som på detta sätt inte heller kommer till synes. Så blir att inte se någon annan än sig själv att helt enkelt inte se någon alls. (Se inlägg 070927 och 070928.)

Är det månne rädslan för den tomma framtiden som frestar oss till detta? Den framtid som är så svår att tro på och att se. Rapporterna om hur vi förstör vår värld, hur människor gör varandra illa, hur krig och svält drabbar, gör de kanske oss introverta och självbetraktande. Som om att inte se är detsamma som att det inte finns. Och ser gör jag ju inte om jag bara riktar min blick på mig själv, mina intressen och mitt väl och ve.

Blir jag då inte medansvarig för allt det där som faktiskt sker, men som jag ser bort ifrån? Utan att själv i direkt mening göra ont, bidrar jag till det onda genom att blunda, titta bort eller underlåta att överhuvudtaget lyfta blicken. Så är jag inte längre oskyldig. Det är inte längre de andra som gör det onda, utan det är jag som gör det onda genom att låta det ske. Min egocentricitet och passivitet ställer mig inte utanför, utan placerar mig mitt i. Jag blir inte bara en medhjälpare, utan till och med anstiftare, då jag genom mitt navelskådande skapar den miljö där hemskheterna kan äga rum. Och en anstiftare döms, enligt lagen, lika hårt som den som verkligen genomför dådet.

Att leva sitt liv på längden, att sikta in sig på en framtid, vad som ska komma sedan, och enbart låta den egna livsberättelsen utgöra handlingen, är anstiftandet. Att leva sitt liv på bredden, att inkludera andra, räta på sig och se sig runtomkring, att låta framtiden ligga bredvid istället för framför, är något helt annat. Ett liv på bredden gör att jag ser framtiden bredvid mig och då är framtiden inte bara min privatsak, utan min framtid är min medmänniska.

Förutsättningarna för mitt liv ges då genom att jag ger förutsättningar för andras liv. Så kan jag inte längre avfärda det som sker som att det inte berör mig – allt berör mig eftersom det berör mina medmänniskor och därmed är min framtid. Att inte välja, att inte se, att endast delta i livet på längden är då att anstifta förutsättningarna för ondska, lidande, nöd. Medan att våga se, att möta blicken, att leva livet på bredden, är att skapa förutsättningar för godhet, förlåtelse, upprättelse och framtid.