Igår talade jag med hjälp av Nouwens ord om ensamhetens rikedom. Nouwen jämför ensamheten med Grand Canyon, denna naturens väldighet. Det är djupt, det är långsträckt, det är nära och det är långt borta. Varje detalj som finns att se är del av en mångfald och en helhet. Genom att låta blicken vandra mellan det stora och det lilla, det djupa och det vida, fås perspektiv och sammanhang.

I undvikandet av ensamhetens fasa tycks det nära till hands att sänka blicken och bara se sig själv; ett egocentriskt navelskådande i rädsla för att bli så ensam att inget annat än ensamheten finns att se. Så blir den som till varje pris söker undvika den smärtande ensamheten istället del av något ännu värre: en värld så liten att inte ens människan själv får plats. En värld där egoismen fyller varje vrå. Den som däremot vågar möta och vågar se sin egen ensamhet, ser inte bara det lilla utan också det stora, såväl det förfärande som det bedårande. Precis som Nouwens bild av Grand Canyon så målande åskådliggör.

En gång var min blick stadigt riktad ner i en liten röd sandlåda. Där ägnade jag mig, enligt lekens regler, åt att med spaden i hand skapa en egen värld med vägar, hus, och arbetsplatser, skolor, daghem och sjukhus. Nu är det länge sedan jag för gott höjde blicken över den sandlådans kant. Men ibland tycks vägen tillbaka – trots detta – vara väldigt kort.