Skrev igår om att varje människa är unik. Läser i en kommentar på en blogg att ”det är väl inget kul att vara unik alldeles själv”. Naturligtvis vill man vara unik – men absolut inte ensam!

Trappistmunken Henri Nouwen (1932-1996) skriver en del om just detta. Han hävdar att till följd av att varje människa är unik, är varje människa också ensam. Därför är ensamheten en av de mest universella mänskliga upplevelserna. Och en av de mest förfärande. Så här skriver Nouwen:

Vi lever i ett samhälle där ensamheten har blivit ett av människornas mest plågsamma sår. Den växande konkurrensen och rivaliteten som präglar oss från det vi föds har i oss skapat en tydlig medvetenhet om vår isolering. Denna medvetenhet har i sin tur lett till att många upplever en stark oro och intensivt söker efter upplevelser av enhet och gemenskap. Den har också fått människor att på nytt fråga sig hur kärleken, vänskapen och syskonskapen kan befria dem från isoleringen och ge dem en känsla av närhet och tillhörighet. Överallt omkring oss ser vi hur människor i västvärlden försöker undfly denna ensamhet…

Nouwens beskrivning ger bilden av att det är ganska tröstlöst att vara människa, utlämnad åt sin egen ensamhet. Men Nouwen fortsätter:

Men ju mer jag tänker på ensamheten, desto mer föreställer jag mig att ensamhetens sår är som Grand Canyon – en djup skåra i tillvarons yta som har förvandlats till en outtömlig resurs av skönhet och självinsikt.

Utsikten över Grand Canyon är säkert svindlande, precis som tanken svindlar vid påståendet att ensamheten – så som det sår den är – skulle kunna vara både vacker och berikande!