Sysslar en del med identitetsbildning just nu. Inte så mycket min egen, som studiet av (även om studiet av identitetsbildning förmodligen också är identitetsbildande för mig). Enligt de dominerande teorierna på området tycks identitetsbildning (i alla fall hos unga människor) höra nära samman med grupptillhörighet. Att forma en identitet är då att ha plats i olika specifika grupper.

Efter (tidigare) utvecklingspsykologiska teorier anses människan ha ett genuint ”jag”, en kärna, som hon strävar efter att finna. Postmoderna teorier är mer inne på att något sådant ”jag” inte finns i människan, utan att hennes identitet endast är ett resultat av sociala konstruktioner. Utan att ifrågasätta den socialkonstruktionistiska teorin undrar jag ändå om det verkligen är rättvisande att helt överge tanken på att människan också har ett ”jag”, som hon strävar efter att finna. Ett sökande som i så fall äger rum i den kontext av sociala konstruktioner som tillvaron utgör.

Är människan verkligen ingenting utan en social kontext? Ett rättvisande svar kanske är både ja och nej. Nej, därför att människan alltid, på ett eller annat sätt, står i relation till andra människor, till sammanhang, till en historia, till erfarenheter, o.s.v. Ja, därför att hon inte enbart är beroende av dessa relationer för att vara någon. Det är snarare hur människan förhåller sig till allt det som är en del av henne, som omger henne och som förväntar sig saker av henne, som är viktigt.

Om det finns något mått av ”jag” i människan blir uppdraget för hennes identitetsbildande snarare att söka kommunikation med sig själv än med grupperna som positionerar sig kring henne. Hennes strävan blir inte att söka inträde i och identifikation med specifika sociala sammanhang utan att våga möta sig själv. Att våga se sitt av livet nedpackade bagage och däribland hitta en plats för sig själv. Inte i första hand i relation till andra människor, till socialt konstruerade sammanhang, utan i relation till sig själv.

Utifrån tron på att Gud skapat människan till den hon är, tror jag att människan i sig dels är en avbild av Gud och dels är unik som människa. Det finns bara en av oss var. Genom att se det, acceptera det, tycka om det, kan något skönjas av den där avbilden som gör det möjligt för oss att se Gud – i oss själva och i varandra.

Identitetsbildning i linje med detta är då att finna sig själv, att finna Gud och att därmed också finna sin relation till omvärlden. Eller helt enkelt att finna Gud och därmed finna sig själv!