Cyklar hem genom mörkret och tänker på att mörker är rätt fascinerande. Mörkret är nämligen förutsättningen för ljuset. Hur skulle vi annars kunna se, identifiera och känna igen ljuset om inte mörkret fanns? Ju mörkare mörkret är, desto tydligare kontrasterar det ljuset som då blir ljusare. Så mörkret behöver inte vara så mörkt. Åtminstone inte om man väljer att i det se ljuset.

Det är väl ungefär dit som den själens dunkla natt leder, om vilken Johannes av Korset skriver. I det mörkaste blir det också möjligt för det ljusaste att komma till synes.

Och det ljusaste, det är Gud.

Johannes av Korset har gott sällskap av sin namne aposteln Johannes, som skriver om ljuset:

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)

Gud är ljus och inget mörker finns i honom. (1 Joh 1:5)

Så när nu mörkret sänker sig i såväl nattens dunkel som höstens vila, är det egentligen bara förhöjda förutsättningar för ljuset att tydliggöras.